Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

såg efter, fann jag till min förskräckelse, att Hero hade slitit
upp pålen ur marken och nu kunde gå fritt vart han ville.
Jag blev livrädd och sprang till närmaste oxelträd och klättrade
upp. Jag kände mig inte riktigt säker där heller, eftersom
det var ett ganska litet oxelträd. Jag var rädd att tjuren skulle
kunna nå mig med hornen, där jag satt på min gren.
Men Hero verkade inte vara intresserad av något annat
än det nya bete, som han hade slitit sig till. Jag satt i alla fall
kvar, stilla och tyst. Och där satt jag. Och satt. Till slut var det
dock någon, som hade sett att tjuren var lös. Ladugårdskarlen
Östen kom med en lång stång, som han kunde fästa i tjurens
nosring, och ledde hem tjuren till ladugården. Fortfarande
darrande av rädsla och stel i kroppen efter den obekväma
ställningen, kunde jag klättra ner ur trädet. Sedan vände jag
hemåt igen för att kunna berätta om den förfärliga händelsen
för Lydia och kanske få en kopp choklad och en kaka som
tröst.
I pappas arbetsrum stod det ett skrin av tenn på det
stora ekbordet. Skrinet hade pappa fått i present av en årskull
konfirmander. Vanligen brukade han få ett stort nysilverfat.
Med åren hade det blivit en hel hög av såna fat, som han inte
visste vad han skulle göra med. Men tennskrinet kunde han
använda. Där sparade han alla fimpar från cigarrcigaretter av
märket Marca Selecta, som han rökt. Han kastade aldrig bort
några fimpar, för han visste, att det ibland kom bistrare tider,
när han måste återanvända dem.
Jag var väl omkring tio år, när jag fick för mig att pröva
på att röka. I ett obevakat ögonblick knyckte jag en rejäl fimp
ur skrinet. Jag tog sedan en tändsticksask, som låg bredvid
vedspisen, och smet jag iväg till det gamla utedasset intill
35