Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Tala är silver, tiga är guld. Det gäller att kunna prata för
sig, sägs det. Men det är en sanning med modifikation. Jag
har ofta bevittnat hur bra det är, att kunna ransonera sitt pratande.
Under gymnasietiden var vi ett gäng, som ofta fördrev
tiden tillsammans. Det var särskilt en i gänget, Nalle Eriksson,
som av alla uppfattades som trevlig och sympatisk och som
ingen talade illa om. Jag har i efterhand kommit att fundera
över vad det var hos denne, som alla tyckte var så sympatiskt.
Han kom sällan med några skämt eller djupsinnigheter. Jag
kunde knappt erinra mig något, som han sagt. Men det var
kanske just detta. Han satt mest tyst och log och lyssnade och
nickade instämmande till den, som talade. Folk, som lyssnar
bra, blir vanligen mera omtyckta än folk, som talar mycket.
Otaliga gånger har jag fått anledning att tala om tigandets
betydelse för mina ambitiösa lärarkandidater. De hade förberett
sina lektioner grundligt. Skaffat sig en massa kunskap
om dagens ämne. Fått för sig, att de kan förmedla all denna
kunskap till eleverna på den korta tid, som lektionen varar.
De har ritat och visat faktaspäckade stordior och pratat och
pratat och pratat. De har inte haft klart för sig, att det viktiga
inte är vad de säger, utan vad eleverna förmår att ta till sig, av
det de säger. Det tar tid att tänka och smälta ny information.
Får inte eleverna den tiden, så lär de sig heller inte något. Om
inte läraren håller tyst så länge som eleverna behöver för att
hinna tänka och bearbeta det, som hon sagt, slutar eleverna
snart att lyssna på henne.
Men tiga är inte alltid guld. Det kan vara ett tecken på
feghet också. Jag säger inget, så har jag ingenting sagt! Inget,
som kan vändas mot mig i alla fall. Bäst att tiga och samtycka.
Detta gäller inte minst i den akademiska världen. Där finns
det gott om folk, som ständigt har pekfingret uppe i den vind,
som kappan ska vändas efter. Det är bäst att inte riskera att
170