Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

Vi var säkra på att någon hört braket och klirret av krossade
glasburkar. Vi sprang och gömde oss i Lillstugan. Men
inget hände. Ingen kom för att ta reda på vad som hänt. Vi
bestämde oss för att hålla tyst med vad vi gjort. Vi skulle ljuga
och säga, att vi inte hade en aning om hur katastrofen i källaren
gått till.
Mamma kom hem från skolveckan i Uddevalla på lördagen.
När hon fick reda på vad som hänt, blev hon alldeles förtvivlad.
All möda som hon lagt ner på syltförrådet hade varit
förgäves. När jag såg hur olycklig mamma blivit, blev jag själv
ledsen och tyckte synd om henne. Men jag insåg det omöjliga
i att erkänna vad jag hade gjort. Jag höll tyst om det. Mamma
fick aldrig veta det så länge hon levde. Inte ens som vuxen
hade jag haft modet att tala om för henne, hur katastrofen i
jordkällaren gått till.
Prästgården låg ganska nära den norska gränsen. När
tyskarna ockuperat Norge, steg oron för att de också skulle
invadera Sverige. Därför förlades svensk militär där tyskarna
kunde förväntas tränga in i landet. Så kom det sig, att det
bodde fullt med soldater både i skolan och i prästgårdens lillstuga,
när jag började min skolgång i första klass. Småskolan
hade flyttats till mammas sovrum. Så när det hade ringt in
till första lektionen, hann jag hoppa ur min säng, dra på mig
tröja och byxor och sätta mig i min skolbänk i god tid.
En annan fördel med Beredskapen var att jag alltid hade
någon att prata med. Där var fullt med soldater hela dagarna.
Jag brukade hjälpa en soldat att hålla vakt. Denne var utplacerad
på ett litet berg på tomten. Där stod vi tillsammans och
spanade mot skogbrynet i norr, där tyskarna förväntades
43