Läs hela boken. Hämta pdf-fil i fulltext - Per Acke Orstadius

i bygdegården, om folk som brutit benet eller fått magsår, om
trätor i familjer och inte minst om fruntimmer och om vad
man kunde göra med dom. Jag fick på det sättet lektioner i
både hembygdskunskap och samlevnadskunskap, även om
dessa lektioner knappast följde gällande kursplaner.
Mjölnaren hade en son, som hette Lennart. Hans idol var
hans äldre bror, som hade vunnit ett svenskt mästerskap
i gång. Tidigt ägnade Lennart därför det mesta av sin fritid
till att gå på vägarna och svänga på rumpan, kilometer efter
kilometer. Av sin bror hade han fått ett bordtennisspel med
racketar och nät och bollar. På så sätt kom det sig, att jag och
Lennart började träffas efter gudstjänsten varje söndag, när
kvarnen var stängd, för att spela pingis. Vi riggade upp en
stor dörr på ett par bockar i kvarnen och spelade där, timme
in och timme ut.
Vi var dock inte helt ensamma där. Kvarnen var tillhåll för
en mängd stora, feta råttor. Om kyrkråttorna sägs vara fattiga,
så var kvarnråttorna desto rikare. De hade säd och mjöl
i överflöd att festa på. Ibland roade jag och Lennart oss med
att kasta sten efter råttorna, men vi träffade nästan aldrig.
En dag kom agronomens son Sten ner till oss, när vi spelade
pingis. Han hade med sig ett salongsgevär. Han lade sig
ner på magen och siktade med geväret mot några hål i stenmuren,
där råttorna brukade komma ut. Efter en halvtimme
hade han skjutit flera stycken. När han gick lämnade han kvar
geväret. Han lärde oss hur man laddade och siktade och sade
till oss, att vi skulle få tio öre för varje råtta vi dödade. Vi behövde
bara visa upp svansarna, så skulle vi få betalt. Något
roligare och mer spännande hade vi knappast varit med om.
Vi turades om att ligga med geväret och det blev den ena fullträffen
efter den andra. Den sommaren blev vi flera kronor
rikare på att sälja råttsvansar.
20