"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

Vad Har genuS Med naturVetenSKaP att göra?
Kristina anDersson
genus och Kön
I undervisning om sex och samlevnad ingår att definiera könsbegreppet, men också att diskutera
och problematisera det. För biologer definieras honkön och hankön utifrån hur stora
könsceller som produceras, de individer med stora könsceller definieras som honor och de
med små könsceller som hanar. Denna biologiska definition måste kompletteras med kunskap
om hur vi människor interagerar med och påverkas av yttre faktorer. Vi föds in i ett samhälle
med en kultur som har starka föreställningar om kön och vad som förväntas av respektive
kön. De här föreställningarna och förväntningarna kan se olika ut genom historien och i olika
kulturer. Den eviga diskussionen huruvida kön i första hand är biologiskt (genetiskt styrd) eller
socialt konstruerat är en förenklad och polariserad utgångspunkt. Så fort en äggcell och en
spermie har smält samman och celldelningen påbörjas så är denna början till en ny människa
utsatt för yttre påverkan, det som vi kallar för miljöpåverkan, i form av hormoner, ljud från
yttervärlden, kemikalier, etc. När det lilla barnet sedan föds, hamnar det i en miljö med starka
föreställningar om kön och denna yttre påverkan startar från första sekunden där omgivningen
snabbt bestämmer sig för vilken könskategori det lilla barnet tillhör. Historikern Yvonne
Hirdman skriver elegant om detta:
Genus bör också förstås som mer ”invecklat” än begreppet ”socialt kön”, vilket är en dikotomistisk
konstruktion som klart antyder att det är summan av komponenterna ”socialt” +
”kön” som om det vore en enkel matematisk formel av 1 + 1 = 2. Genusförståelsen innebär
att man inte förstår 1 och 1 som någonsin reellt existerande. Tvärtom finns de inte. Det finns
bara ett 2. (1990, s. 76)
Slutsatsen av det blir att vi aldrig kan studera den biologiska påverkan på en individ isolerat.
Vi finns alltid i ett socialt sammanhang – det finns bara ett 2. Tänkandet runt detta ”2” kan
också underlättas genom att använda begreppet ”genus” som Hirdman skriver. Begreppet
genus skapar osäkerhet – man får en känsla av att man är ute och vandrar i myrmark och inte
riktigt vet var man har fast mark under fötterna. Och det är det som är poängen. Att i tänkandet
runt människan använda ett ord som inte är självklart och inte historiskt och kulturellt
belastat, kan skapa något uppfriskande nytt. Detta att genus genomsyrar våra samhällen
och internaliseras i oss individer redan från födseln kan beskrivas som processer på tre olika
nivåer: den symboliska, den strukturella och den individuella nivån (Harding 1986, Hirdman
1990). Med genus på en symbolisk nivå avses att språket, som är våra tankar om världen, är
förbundet med genus. För att förstå vår omvärld behöver vi urskilja mönster och göra kategoriseringar.
Bland annat har vi ett dikotomiskt tänkande där vi använder motsatspar för att
beskriva vår omgivning. Vi kan inte förstå varm om vi inte har kall, ljus om vi inte har mörker
osv. Feminin och maskulin kan också förstås som motsatspar (och har gjorts genom historien)
och kopplas då samman med andra dikotomiska egenskaper som känsla-förnuft, mjukt-hårt,
subjektivitet-objektivitet osv. På detta att kvinnligt och manligt, Kvinna och Man representerar
olikheter på ett symboliskt plan, följer att egenskaper kopplat till det manliga värderas
högre än det som är förbundet med det kvinnliga (Hirdman 1990). De här tankemönstren
tar sig uttryck i uppfattningar om vad kvinnor och män bör syssla med, hur de bör agera,
103