"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

Walter heidkampf
Självföraktet kan vara så väl inbäddat i sättet att tänka och bete sig att man knappast lägger
märke till det. Här följer några exempel på situationer där personer som lever med hiv kan känna
av självföraktet utan att för den skull vara medveten om att det faktiskt är det man känner.
De första gångerna man besöker infektionskliniken eller sammankomster för personer med
hiv kan vara tuffa och jobbiga upplevelser. Där kommer man förr eller senare att bli igenkänd
och ”avslöjad”. Mötet med andra som har hiv kan också leda till att man skapar sig föreställningar
om vilka det är som egentligen får hiv, och att man börjar göra jämförelser med hur
lika eller olika man är, ”… men jag är åtminstone inte som dom där”. När man dömer personer
i sin egen grupp på detta sätt kan det vara ett tecken på låg självkänsla och något som
kallas för minoritetsstress.
Synliga biverkningar av hivbehandlingen hos andra kan vara stressande när man själv har en
fungerande behandling utan biverkningar. Har man i stället en infektion eller behandling som
går utanför det ”normala” förloppet, kan det vara lätt att bli stressad, skuldbelägga sig, ifrågasätta
och undra vad man gjort för fel, särskilt när alla andra pratar om hur bra de hälsosamma
utsikterna är. Det finns andra hälsoproblem som kan öka på det egna föraktet, till exempel en
obehandlad könssjukdom, av det enkla skälet att en sådan överförs på liknande sätt som hiv
och förknippas med sex utan kondom.
Att hemlighålla eller förneka sin hivstatus gentemot andra, gömma mediciner och hela tiden
vara på sin vakt för att inte avslöja sig för andra tar kraft och energi. Att känna sig annorlunda
än andra kan också göra att man drar sig undan och isolerar sig. Det finns många skäl att inte
berätta för andra om sin situation, samtidigt kan detta förhållningssätt förstärka en negativ
självbild som gör saken värre än om man faktiskt berättar om sin hiv.
Att det sker så få anmälningar om diskriminering kan vara tecken på att det inte är särskilt
vanligt eller att personer med hiv inte törs anmäla av rädsla för att ens hivstatus ska avslöjas,
vilket kanske skulle kunna leda till att man förlorar sitt arbete. Det är dock vanligt att enskilda
individer berättar om negativ behandling hos till exempel tandläkare och inom sjukvården.
Det är en av de få platser där personer med hiv är öppna med sin hivstatus vilket förstås
bidrar till att det är där man stöter på problem.
Möten av sexuell karaktär beskrivs också ofta som jobbiga då man kan möta eventuella
kommentarer, avvisanden och avståndstaganden som är både stigmatiserade och kränkande.
Det handlar dock inte om diskriminering i juridisk mening när det sker mellan enskilda
individer.
Vad kan vi göra om vi blir utsatta för diskriminering? Det absolut viktigaste är att ta kontakt
med diskrimineringsombudsmannen DO och berätta vad som hänt. De kan ge stöd och ta
ärendet vidare om det är det man vill. Det viktiga är att man undviker att sitta still, tiga och ta
emot obefogade kränkningar. Det mår ingen bra av.
Det är oftast inga problem att resa utomlands för hivpositiva, men det är bra att känna till
vilka länder som har restriktioner och vilka som inte har det. Restriktionerna handlar om allt
59