"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

MedicinenS MaKt
Karin johannisson
En redan snöhalkig dag i november 2010 står jag framför de stora fotobilderna i Elisabeth
Ohlson Wallins utställning Jerusalem på Världskulturmuseet i Göteborg. Säkerhetspådraget är
stort; jag har först blivit visiterad och fått passera den stora metalldetektorbågen. Jag befinns
ren. Väl inne griper de suggestiva konfrontationerna mellan bild och religiös text tag i mig:
texternas aggressivitet mot det kvinnliga, det uppstudsiga, det homosexuella.
Men vilken kraft har dessa fragment ur Torah, Bibeln och Koranen i realiteten haft som maktinstrument
mot så kallad avvikande sexualitet?
Länge fanns ingen homosexualitet, bara homosexuella handlingar. I exempelvis den ryktbara
My Secret Life, en erotisk självbiografi från 1800-talets andra hälft tillskriven den brittiska
gentlemannen Henry Spencer Ashbee, är homosexuella aktiviteter flitigt förekommande. Men
principen för huvudpersonens sexuella experiment är variation, inte ”läggning”. Ingenting är
för ovanligt eller osmakat för att inte testas, och inte minst de homosexuella erfarenheterna
skildras som hänförda upptäcktsresor.
Samkönad sexualitet har alltså ännu inte fått sin demoniska status. Kyrkans fördömelse är ett
faktum, men räcker inte i en allt mer sekulariserad tid. Lagens försök att kriminalisera homosexuella
handlingar under beteckningen ”crime against nature” – som i rättegången mot
Oscar Wilde – skapar mest förvirring. Det är den medicinska vetenskapen som kommer att
koppla det avgörande greppet. Homosexuella handlingar kan bara förstås i relation till en
karaktärsstörning, en personlighet. Denna personlighet är sjuk, en abnormitet, en perversion.
De maktinstitutioner som stridit om den sexualitet som avvikit från heteronormen har alltså
varit kyrkan, lagen och medicinen. Och det är tveklöst medicinen som varit mest framgångsrik.
Vid 1800-talets slut skapade den hela kataloger över så kallade sexuella perversioner, till en början
indelade i fyra huvudkategorier: 1) sexuell dragning till en person av samma kön 2) till djur
3) till ett ting 4) till lik. Uppdelningar av denna typ blev avgörande för placeringen av sexuell
avvikelse i särskilt hotfulla sjukdomskategorier. Den sjuka personligheten kunde spärras in på
mentalsjukhus och bara läkaren bestämma om rätten att få återinträda i de normalas rike.
Homo-, bisexualitet och transsexualism gled alltså in bland de psykiska sjukdomarna. Även
om sjukdomsstämpeln är hävd i de flesta västländer, illustrerar de olika upplagorna av den
internationella psykiatrins bibel Diagnostic and Statistical Manual of mental Disorders (en
femte upplaga beräknas till maj 2013) hur begreppet sexuell avvikelse ständigt glider och
omkonstrueras. ”Vi är alla potentiellt perversa”, som filosofen och Foucault-kännaren Arnold
Davidson har uttryckt det.
Medicinen har fortfarande tolkningsföreträdet över vår sexualitet. Just därför är det så viktigt
hur den bemöter personer som definierar sin sexuella identitet utanför heteronormen. Empatiskt,
sakligt och kompetent, ja visst. Men finns behovet att peka ut den avvikande ännu kvar?
Varför, kan man fråga sig, lanseras alla dessa genetiska, neuroanatomiska och neuropsykiatriska
modeller för att ”förklara” det som kanske bara är en variation? Som vore det bättre att
få sin sexualitet förklarad med avancerad biologi än som en del av sin identitet.
Här lurar en paradox. Så länge våra jag medikaliseras är samhället inte lika fördomsfritt som
det tror.
172