"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

Stigma, SJälvStigma och diSkriminering
En motsats till det här synsättet är att beskriva en annan grupp personer med hiv som ”oskyldiga
som inte rår för sin hivinfektion” och dessa personer får medkänsla och empati därför att
hivöverföringen skett på ett sätt som man inte kan klandras för. I den kategorin ingår personer
som fått hiv genom blodtransfusion eller blodprodukter, barn som fått hiv vid förlossningen
eller personer som anger/polisanmäler sexpartners för att vara oansvariga och avsiktligt
överfört hiv till dem.
Diskriminering betyder att bli orättvist behandlad jämfört med andra i en liknande situation.
Det finns lagar som förbjuder diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion
eller annan trosuppfattning, sexuell läggning och funktionshinder. Lagarna gäller bland annat
på jobbet, på arbetsförmedlingen, på restauranger, när du söker bostad och om du studerar.
(www.DO.se) Den som känner sig orättvist behandlad kan tala med någon av ombudsmännen
mot diskriminering och göra en anmälan. Ombudsmännen kan förmedla information
och erbjuder hjälp om man blir diskriminerad. De kan även driva ens fall till domstol. Det
kostar ingenting. Hiv klassas som ett funktionshinder och DO – Diskrimineringsombudsmannen
- uppmanar den som upplever sig diskriminerad att omedelbart ta kontakt.
Eftersom hiv för det mesta är osynligt behöver man sällan konfronteras med diskriminering i
vardagen så länge man inte blir ”avslöjad” eller berättar om sin hivstatus. Att vara öppen och
berätta för en sexpartner, familj, vänner och arbetskamrater är exempel på när man behöver ha
verktyg för att hantera ett eventuellt negativt bemötande. På olika nätfora förekommer ibland
kränkningar och stigmatiserande uttalanden riktade till personer som lever med hiv.
Stigmatisering kopplad till hiv kan leda till att det samhälle vi lever i medvetet eller omedvetet
diskriminerar. Det tar sig bland annat uttryck i lagar som reglerar hivpositiva personers frihet
att röra sig fritt mellan länder eller belägger personer med hiv med restriktioner om vad man
kan eller inte kan göra. I Sverige är smittskyddslagen med sin informationsplikt och bruket av
brottsbalken en källa till debatt om huruvida hivpositiva kvinnor och män stigmatiseras och
delar av sexlivet kriminaliseras. Stigmatisering är ett kraftfullt sätt för att skapa social kontroll
över en utsatt grupp. Människor som märks ut på detta sätt upplevs ibland som annorlunda
och farliga. Ett tydligt exempel på det är tabloidpressens rapportering av så kallade hivmän.
Hivrelaterad stigmatisering kan påverka den egna självbilden och leda till låg självkänsla som
i förlängningen påverkar den psykiska hälsan. Självstigma innebär att man tar till sig andra
människors negativa inställningar, attityder och syn på människor med till exempel hiv, som
om det vore sanningar. Ett annat namn för detta är internaliserad hivofobi. Det förekommer
också att man har med sig egna föreställningar om hiv sedan tidigare som gör sjukdomsföraktet
starkt och självbestraffningen tydlig. Tankar förknippade med en negativ syn på sig själv
kan bland annat vara att man känner skam, skuldbelägger sig, tycker att man får skylla sig
själv, upplever sig som ansvarig för att ha förorsakat andra lidande på grund av sin hiv-status,
upplever sig själv som ”oren” eller känner sig mindervärdig. Detta leder ofta till depression,
tankar om att man är en belastning för samhället och att man ser sig själv som sjukare än man
egentligen är.
58