"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

kärlekenS kemi
Förälskelse finns i alla kulturer och har sett likadan ut genom alla tider. När vi träffar vår
romans dunkar hjärtat kraftigt, vi blir svettiga i handflatorna och vi rodnar. Allt detta beror
på noradrenalin. Samtidigt gör de förändrade nivåerna av dopamin och serotonin att både
vår aptit och vårt sömnbehov minskar och vi kan helt fokusera på att uppvakta vår älskade.
Droger som påverkar nivåerna av dopamin och serotonin, till exempel kokain och amfetamin,
ger liknande effekter och har faktiskt använts både som bantningsmedel och som uppiggande
medicin. Ecstasy, som liknar amfetamin, är en drog som är känd för att ge missbrukaren en
känsla av förälskelse och en ökad kramighet. Vid en depression förändras alla nivåer av signalsubstanserna
och läkaren brukar då pröva så kallade SSRI-mediciner som gör att mängden
serotonin, som oftast är för låg, ökar. En bieffekt är tyvärr att medicinen gör det svårare att bli
förälskad. Många nyförälskade uppger att de tänker på sin kärlek 85 procent av sin vakna tid.
Detta närmast tvångsmässiga, men ack så härliga, beteende hör troligen ihop med låga serotoninnivåer,
något som också observerats hos människor med tvångssyndrom. Kanske är förälskelse
en besatthet och vårt omdöme stängs delvis av under en tid. Mycket tyder på att vi inte
kan vara förälskade i mer än en person åt gången. Varför blir vi då så lyckliga när vi är kära?
Dopamin är en signalsubstans som kraftigt påverkar vårt belöningssystem. Det är dopamin
som gör att en drogmissbrukare fastnar i sitt beroende och det är samma substans som gör att
man faktiskt kan bli beroende av förälskelse.
Tyvärr, eller kanske som tur är, vänjer sig så småningom kroppen vid de förhöjda nivåerna och
vi bygger upp en tolerans. Det gör att förälskelsen gradvis klingar av och även om vi svär på
att vi kommer att vara förälskade för evigt, så talar nivåerna av signalsubstanserna ett helt annat
språk. De flesta djur har en förälskelseperiod från minuter upp till veckor.
Vi människor kan vara förälskade betydligt längre men efter ett till två år är alla nivåer utan
förskoning tillbaka på ursprungsnivåerna och när den intensiva förälskelsefasen är över upptäcker
vi brister hos vår partner. De har inte uppkommit helt plötsligt utan funnits där hela
tiden, dolda i ett töcken av dopamin och noradrenalin. Det finns dock hopp, för samtidigt
som dopaminet minskar ökar nivåerna av andra signalsubstanser.
Kanske är det beskrivningen av Noas ark som fått oss att tro att de flesta djurarter lever i par.
Inget kan vara mer fel. Det är bara omkring 3 procent av alla däggdjursarter som lever i par
och det är därför svårt att studera parmässig bindning – det vi i dagligt tal kallar kärlek.
Ett monogamt undantag är dock den nordamerikanska präriesorken (Microtus ochrogaster)
som lever i livslånga förhållanden – vilket för en präriesork betyder ett till två år. Till skillnad
från sina betydligt mer frigjorda kusiner ängssorkarna kan ett präriesorkpar sitta i timmar och
putsa varandra, något som motsvarar kramar och kyssar hos människor. När de gör det frigörs
en substans vid namn vasopressin i hjärnan på hanarna och det verkar som om det är detta
hormon som binder dem till honorna. Genom att blockera den gen som styr va- sopressin
blev präriesorkarna betydligt mer promiskuösa och genom att istället lägga till genen hos de
lättfotade ängssorkarna blev de monogama. Hos honorna frigörs istället det snarlika hormonet
oxytocin, bara två aminosyror skiljer det från vasopressin, vid parningen och det verkar
fungera på ett liknande vis. I ett försök kunde forskarna visa att en enda injektion av oxytocin
i hjärnan gjorde att honan omedelbart fäste sig vid en hane.
166