"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

vad har genuS med naturvetenSkap att göra?
någon som kan knyta ihop alla trådarna. Adam Riess skulle vilja lägga fram allt man vet i dag
om mörk energi för ett riktigt snille till teoretiker. Sedan skulle den personen gå in i ett tyst
rum och klura och så småningom komma tillbaka och säga: okej, nu har jag en ny idé om
gravitationen som går ihop med allt det där. Då skulle vi också kunna få ett svar på hur det
kommer att gå med universum i framtiden. Det här uttalandet blir extra intressant eftersom
det är en nobelpristagare som säger det, en person som alla vi andra dödliga skulle tillskriva
exceptionella intellektuella egenskaper, en man i toppen av vetenskapernas pyramid. Trots att
forskning bedrivs i grupper med samarbeten med andra grupper i ständig dialog och kommunikation,
nätverk som Riess är väl medveten om och själv ingår i, så uttrycker han här uppfattningen
att ny kunskapsproduktion som ska leda till ett nytt paradigmskifte sker isolerat
från omvärlden, i tystnad, av ett geni. Riess bugar verbalt och böjer sig inför sitt eget faktum
att en enda person, ett slags övermänniska ska komma att lösa fysikens gåta med en ny teori.
Hierarkin blir tydlig och frågan är vilka som kan känna sig tillhöra denna maktelit, när det till
och med för en av dagens nobelpristagare är en ouppnåelig position?
Det symboliska genus, våra föreställningar om kön, färgar vår förståelse av fenomen i naturen
och kan komma att utgöra ett tankemässigt raster som kan resultera i att beskrivningar och uttolkningar
av naturvetenskapliga fenomen blir ”genusifierade” (eller könade). Språket och allra
helst metaforerna är viktiga pedagogiska redskap för forskare och lärare för att skapa bilder och
därmed underlätta förståelsen av fenomen som kanske dessutom inte kan ses med blotta ögat.
Man har då ett ansvar för att noggrant välja ord så att metaforerna inte blir missvisande eller
till och med ger en felaktig resultatbild som får konsekvenser för vidare studier inom området.
Ett exempel på vilka konsekvenser okunskap om genus kan få inom forskning och presentation
av forskningsresultat, är hur befruktning har framställts inom biologiområdet i vetenskapliga
artiklar men också i läromedel. Emily Martin (1991) upptäckte i sin forskning att beskrivningen
av ägg- och spermiecellen lutade sig mot de stereotypa kulturella föreställningar vi har om
kvinnligt och manligt. Beskrivningar som att äggcellen är stor och passiv, rör sig inte utan drivs
fram, transporteras genom äggledaren, väntandes på spermierna. Spermierna är aktiva, de rör
sig framåt med stor hastighet, de levererar sina gener till äggcellen genom att borra sig genom
ägghöljet där de aktiverar äggets utvecklingsprogram. Det var inte bara det att beskrivningen
av könscellerna var behäftade med könsstereotypa formuleringar, könscellernas funktion och
produktion gavs också olika värde. Martin fann att produktionen av spermier beskrevs i positiva
ordalag, detta att det under hela livstiden produceras friska nya spermier. Hos kvinnan däremot
finns en miljon äggceller i varje äggstock redan från födseln och beskrivningen här hade ett
något bekymrat tonläge. Dessa färdiga celler som bara finns där, väntar och blir degenererade för
varje år som går. Det fanns också beskrivningar som att det här är ett ”naturens slöseri” eftersom
endast ca 400 äggceller kommer att nå full mognad under en livstid. Samma författare kommenterar
däremot inte den enorma överproduktion av spermier som ett slöseri, det är istället
något som beskrivs som fascinerande.
Den här genusifierade synen på könsceller och reproduktion skymde sikten för forskarna och
medförde att det under årtionden inte ställdes några frågor om äggcellens eventuella aktiva
mekanismer och därför gjordes inte heller några sådana studier. Det var inte förrän man undersökte
spermiens ”borrande”, framstötande förmåga, och till sin stora förvåning upptäckte att den
106