"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU
"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU
"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU
Create successful ePaper yourself
Turn your PDF publications into a flip-book with our unique Google optimized e-Paper software.
vad händer i kroppen och hJärnan när man blir kär?<br />
Signalering med dopamin från ventrala tegmentum gör att vi blir mycket uppmärksamma på<br />
allt som har att göra med den vi älskar; man säger att den personen får hög salience. Signaleringen<br />
med dopamin gör också att vi upplever det som mycket belönande att vara i den personens<br />
närhet. När vi upplever stark lycka eller till och med eufori över att vara tillsammans<br />
med den vi älskar är det också tack vare dopamin. Vid orgasm har det visat sig att hjärnans<br />
blodflöde ökar i ventrala tegmentum och nucleus accumbens, och den euforiska känslan som<br />
kan åtfölja en orgasm orsakas av allt att döma också till del av dopaminsignalering.<br />
parbildning och gemenSkap: oxytocin och vaSopreSSin<br />
Oxytocin och vasopressin är två närbesläktade hormoner som båda är uppbyggda av nio aminosyror.<br />
Därför kallas de för nonapeptider. Olika nonapeptider som liknar oxytocin och vasopressin<br />
finns hos de flesta ryggradsdjur och har stor betydelse för parbildning och socialt beteende.<br />
Oxytocin frisätts i stora mängder hos kvinnor i samband med födsel och amning. Vid förlossningen<br />
stimulerar oxytocin till sammandragning av livmoderns muskulatur, och oxytocin kan<br />
också ges som läkemedel för att stimulera värkar. Men oxytocin stimuleras också av amning<br />
liksom av beröring, sex och fysisk närhet. Frisättning av oxytocin förefaller vara relaterat till<br />
den känsla av mys som kan uppstå vid intimt umgänge med en bebis eller en partner. Mycket<br />
tyder också på att oxytocin är en starkt bidragande faktor till att kärlek och parbildning uppstår<br />
ur hångel och sex. Hos försöksdjur är det möjligt att blockera och förstärka signaleringen<br />
med oxytocin och vasopressin. Det har då visat sig att präriesorkar, som normalt bildar par<br />
och hjälps åt att ta hand om avkomma, inte bildar par efter att ha parat sig om oxytocinreceptorerna<br />
blockeras. Däremot bildar de par utan att ha parat sig om de stimuleras med<br />
extra oxytocin i hjärnan. Detta gäller i synnerhet honorna, medan vasopressin verkar ha en<br />
liknande roll som är mera betydelsefull hos hanarna. Det har också visat sig att skillnader i de<br />
gener som styr vasopressinreceptorn är associerade med skillnader i parbildning hos människa.<br />
En variant av genen avpr1a, som styr en typ av vasopressinreceptor, är associerad hos män<br />
med sannolikheten att vara gift och med konflikter inom parförhållanden. Sammantaget tyder<br />
detta starkt på att oxytocin och vasopressin är betydelsefulla för kärlek och parbildning.<br />
den älSkadeS doft: feromoner<br />
Feromoner är kemiska ämnen som används för att bl.a. signalera tillgänglighet för fortplantning<br />
genom att de släpps ut i luften och kan kännas igen på sin doft. Hos vissa insekter, t ex<br />
fjärilar och malar, kan feromoner vara den huvudsakliga signalen som gör att två individer<br />
hittar varandra och kan para sig.<br />
Feromoner finns också hos flera däggdjur, t ex grisar och råttor, och hos reptiler, t ex ormar.<br />
Hos dessa djur finns ett speciellt luktorgan som känner igen feromoner: det vomeronasala<br />
organet. Detta organ sitter i näshålans botten. I likhet med våra närmaste släktingar bland<br />
primaterna och med bl.a. fåglar saknar människor det vomeronasala organet. Därför är<br />
det tveksamt om vi har förutsättningar för att känna igen feromoner som tecken på sexuell<br />
tillgänglighet hos andra människor. Det finns inte heller några experimentella bevis för att feromoner<br />
kan påverka kärlek eller sexuell upphetsning hos människa, trots att en del parfymer<br />
och liknande produkter marknadsförs med påståenden om feromoner. Sammanfattningsvis<br />
kan man därför säga att feromoner är viktiga för fortplantning hos många djurarter, men att<br />
det inte finns bevis för att de har någon sådan betydelse hos oss människor.<br />
170