"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

hanS olSSon
Flickors sexualitet är överlag mer begränsad än pojkarnas. Vi intar en mer varnande och försiktig
hållning till flickor. Sexualiteten blir ofta något som flickor behöver skyddas ifrån, medan
pojkar måste lära sig hantera eller tygla den, framför allt i förhållande till flickor. ”Lära sig
säga nej” står det i en del arbetsplaner i sex och samlevnad. Vid närmare åsyn gäller det nästan
alltid flickorna. Man hör nästan aldrig att pojkar ska lära sig säga nej till sex - inte för sin egen
skull i alla fall, däremot för flickornas. (Och samtidigt förutsätter man att det inte är andra
pojkar de vill ha sex med.) Frågan är vad de ska säga nej till. Och vem? Intressant nog utgår
det också från att flickorna ska invänta en fråga – som de kan svara ja eller nej på. Det finns
en osynlig frågeställare, som jag fördomsfullt förmodar är en pojke. Gäller det även pojkar, att
de ska lära sig säga nej till andra initiativtagande pojkar? Ska flickor också säga nej till flickor?
Och när flickor har ”för mycket” sex är det i relation till vad som är bra eller dåligt för dem.
När pojkar har ”för mycket” sex står det i relation till flickorna. Detta är trådar vi kan plocka
upp från förr. Handledningen för sexualundervisning från 1956 tar i ett lektionsexempel för
14-16-åringar upp vad läraren bör säga till eleverna: ”Flickan bör tänka på att hon inte genom
sitt sätt att vara, genom att släppa pojken för nära in på livet, får göra det svårare både för sig
själv och för honom att stå emot driften. Pojkarnas motståndskraft är nog oftast mindre än
flickornas och därför måste pojkarna försöka att behärska sig. Flickorna måste ’hålla på sig’,
som man brukar säga, och pojkarna måste lära sig förstå, hur värdefullt detta är”. Här finns en
hel värld av föreställningar om sexualitet och om skillnader mellan könen. Man kan reflektera
över på vilket sätt detta lever kvar, för visst finns det kvar, även om det uttrycks mer subtilt
idag. Hos pojkarna förläggs fortfarande en starkare driftsmässig sexualitet och det är flickornas
sak att hjälpa dem med den, så att den inte går överstyr. Kanske har preventionen delvis fungerat
så; utgått från driftsmässiga pojkar och ansvarstagande flickor. Pojkars beteenden – att
de inte tänker sig för eller går över gränsen, att de inte använder kondom - kan ursäktas med
driften. Vilka beteenden kan flickor skylla på driften? Att bli oönskat gravida? Eller kallar vi
det för modersinstinkt?
Men även föreställningar om pojkars sexualitet snävar in pojkarnas uttrycksmöjligheter eller
tvingar in dem i roller som många vantrivs i. Pojkar förväntas vara aktiva och initiativtagande
och alltid vilja. Den blyge pojken är det inte många föräldrar som skryter om, medan
de gärna uttalar förtjust att han har flicktycke, om han har det (får han ha pojktycke?), ja,
till och med kallas en blivande hjärtekrossare med en inte helt ogillande min – till en viss
gräns, förstås.
En särskild plats i synen på ungas sexualitet intar sexualdebuten. Vad ser vi som en ”lyckad”
debut? Om vi bortser från vad som räknas som debut – traditionellt brukar man mena samlagsdebuten
– som är en diskussion för sig, kan man koppla ihop flera av variablerna i sexualsynsmodellen,
som plats, partner, handling med sexualdebuten. Även om oskulden inte har
haft så stor betydelse i Sverige, så har vi föreställningar om hur debuten bör gå till. Var bör
den ske? Med vem? Vad bör man göra? De flesta tycker antagligen att det är bättre att första
samlaget sker i en säng under ordnade former med en stadigvarande partner (av motsatt kön),
än att det sker av spontan lust på en äng (eller i omklädningsrummet vid badsjön) en sommarkväll
med den nyanlända sommargästen (pojke eller flicka?) medan myggorna inar runt de unga
tu (eller flera?). Och särskilt, vågar jag påstå, bryr vi oss om hur debuten går till för flickor.
13