"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

trans
Diagnos
Diagnoserna Transsexualism (ICD10), och Könsidentitetsstörning (DSM-IV) (se faktaruta
3) är idag psykiatriska diagnoser. Diagnosen baseras på anamnes, beteende och bedömning
av detta. Några diagnostiska test finns inte för att säkerställa diagnosen på objektiva grunder,
däremot kan andra förklaringar till könsdysforin uteslutas. Problematiken kring könsidentitet
kan ses som ett kontinuum från de med genuin transsexualitet, dvs upplever sig sedan tidig
ålder födda i fel kropp till personer med varierande behov att uttrycka en könsidentitet som
avviker från det biologiska könet och till dem med solid förankring i sin biologiska könsidentitet.
Hos dem som uppfyller kriterierna för transsexualism finns oftast önskemål om
medicinsk och kirurgisk intervention med korrigering av det biologiska könets karakteristika.
Anpassningsprocessen eftersträvar att ge individen utseende som passar med könsidentiteten
och uppfattas så av omgivningen I denna process ingår också korrigering av det juridiska
könet, i Sverige konkretiserat med ”rätt” siffror i personnumret.
I gruppen personer med könsdysfori finns personer som episodiskt vill framträda med könskonträr
apparition (transvestit), andra som önskar korrigera delar av sin kropp med hormoner
och kirurgi. I ytterligare en dimension finns personer som inte vill ha någon tydlig könsidentitet,
dvs ingen önskan om att byta kön utan att bli ett neutrum. Det psykiska lidandet hos
dessa personer varierar. När tillståndet är förenat med ett psykiskt lidande sätts diagnosen
könsidentitetsstörning utan närmare specifikation om kriterierna för transsexualism inte är
uppfyllda. Kliniskt urskiljer sig två grupper, de som sedan tidig barndom känt könsdysfori
och de där könsdysforin debuterat efter puberteten. De som sedan barndomen upplevt att de
tillhör ett annat kön en de som de fick fastställt vid födelsen beskriver oftast att de betedde
sig som det motsatta könet att de ibland även trodde att de hade det könet och att de i samband
med puberteten skulle växa ”rätt”. En del personer har haft svårare att formulera sin
könsdysfori tidigt utan beskriver mera en känsla av att vara fel, att vara i fel kropp. Personer
vars könsdysfori debuterar efter puberteten beskriver att de kan ha haft en viss könsdysfori
som barn och att de tidigt börjat ha det motsatta könets kläder på sig. Detta har ibland varit
förenat med en känsla av sexuell upphetsning eller en känsla av inre lugn och harmoni. Har
det funnits en sexuell upphetsning brukar den avta med åren. Så småningom växer behovet av
en könskorrigering fram. Inte sällan har dessa personer försökt anpassa sig till sitt biologiska
kön, ingått heterosexuella relationer och skaffat barn. Med tiden blir könsdysforin alltmer
påtaglig och leder till att man i medelåldern söker hjälp för att byta kön. Av skäl som vi inte
känner idag är gruppen som debuterar efter puberteten vanligare bland män-till-kvinnor än
bland kvinnor-till-män.
faktaruta 3: Definition av transsexualism
icD 10 f64.0 transsexualism
en önskan om att leva och bli accepterad som en medlem av det motsatta könet, ofta åtföljt av en
känsla av obehag eller otillräcklighet med det egna anatomiska könet och en önskan om hormonell
eller kirurgisk behandling för att kroppsligen likna det prefererade könet så mycket som möjligt.
Dsm-iV 302.85 Könsidentitetsstörning
a. en stark och bestående identifikation med det motsatta könet (inte enbart en önskan om att ha
någon en kulturbetingad fördel som det motsatta könet anses ha).
hos tonåringar och vuxna yttrar sig störningen t ex i att personen uttryckligen önskar få tillhöra det
motsatta könet, önskar leva och bli behandlad som tillhörande det motsatta könet eller är övertygad
om att han eller hon reagerar och känner sig på ett sätt som är typiskt för det motsatta könet.
150