"Den onaturliga naturen" (pdf) - RFSU

göran bratt • larS moberg
I den tidiga aids-eran förekom ofta angrepp på hjärnan med svår s k ”aidsdemens”. Demens
har vid effektiv behandling blivit mycket ovanligt, medan lättare kognitiva problem förekommer,
s k HAND (HIV Associated Neurocognitiv Disorder). Även depression är vanligare än
bland hivnegativa.
Det anses att åldrandet går fortare när det gäller alla kroppens organ, även hjärnan, och ett
slags ”åldersskröplighet” kommer tidigare än hos hivnegativa. Enligt senaste beräkningar innebär
en hivinfektion idag en förkortning av förväntad livslängd med cirka sju år, under förutsättning
att man upptäcker infektionen förhållandevis tidigt. Njurarna kan påverkas ogynnsamt
såväl av obehandlad hivinfektion som av vissa hivläkemedel. Vid behandling följs därför
alltid njurfunktionen noga. Levern, kroppens största organ, tar hand om nedbrytningen av
läkemedlen. Samtidig Hepatit B eller C infektion liksom för mycket alkohol eller för höga
blodfetter kan orsaka fett och skrumplever. Skelettet är något skörare hos hivpositiva, speciellt
hos personer med andra riskfaktorer för benskörhet. Det är ungefär dubbelt så vanligt med
frakturer. D-vitaminbrist är vanligt. Vissa cancerformer, t ex analcancer, lungcancer, lymfom
och levercancer är vanligare bland hivpositiva.
hiVVaccin – Varför är Det så sVårt?
Ett framtida vaccin mot hiv skall både skydda mot smitta och förhindra att sjukdom utvecklas
om smitta inte gått att stoppa. Just det faktum att hiv hela tiden ändrar sitt utseende och dessutom
effektivt döljer sina viktiga, mer konstanta strukturer, liksom att det så snabbt slår ut
försvarscellerna vid smitta är ett par av orsakerna till att det hittills, trots enorma arbetsinsatser
i hela världen, varit omöjligt att få fram ett effektivt vaccin.
Två grupper av individer är särskilt intressanta för vaccinforskningen, dels s k ”elite controllers”,
det fåtal hivsmittade som utan behandling förmår kontrollera hiv under flera år,
dels personer som exponerats för hiv utan att ha blivit smittade. Bägge dessa grupper kännetecknas
av väl utvecklat hivspecifikt cellförmedlat immunförsvar (framför allt de s k
CD8+lymfocyterna är viktiga).
De första större vaccinstudierna genomfördes 1998-99 med ”hivskal” (gp120 eller gp160)
och kunde påvisa att dessa vacciner var ofarliga att ge och gav upphov till antikroppar. Dessa
antikroppar skyddade dock inte mot infektion. För ett bra skydd måste såväl antikroppar som
cellmedierat immunförsvar (CD8+ lymfocyter) aktiveras. Ett sätt att förstärka cellförmedlat
immunförsvar är t ex att för vaccin utnyttja en ofarlig virusvektor (t ex Canarypox (ALVAC),
adenovirus, eller modifierat smittkoppsvirus (MVA)) som förändrats genom att utvalda arvsanlag
(gener) för hiv tillförts.
Ett effektivt sätt att skapa immunsvar verkar vara att först ge upprepade injektioner med
”rent” DNA för utvalda gener (DNA-vaccin) och sedan förstärka effekten med ytterligare
injektioner med vektorbaserat vaccin där samma gener byggts in, t ex MVA (s k ”prime-boost,
där ”rent DNA” är ”prime” och MVA är ”boost”).
Ett stort bakslag för vaccinforskningen inträffade när en stor studie med adenovirus vector
(STEP-studien) med inbyggda hivgener avbröts 2007 på grund av bristande effekt. Man fick
53