Den talande bokens poetik - Doria

157
mellan att kvinnan till en början verkar deppig men att hon senare blev på bättre
humör, när hon fick någon att ta hand om. Informantens uppfattning tycks vara
att man vill ha en vän till vilket pris som helst. Man kan till och med bete sig
oförnuftigt om det leder till att man inte behöver vara ensam. Nyckelutsagan
rörande detta uttrycker hon med följande ord: Och om jag skulle ha haft det som
hon hade det så hade jag väl säkert gjort det [tagit hem hunden] för nog vill, om
man är, som bara för sig själv, nog vill man ju ha någon vän då nog, som, så där
för en dag… Informanten är frustrerad på kvinnan, som hon tycker är full av
ambivalenta känslor. Informantens sympati ligger hos hunden, även om hon
projicerar in fördomar mot helsingforsare på den när den inte vill äta hos
kvinnan: Om det nu inte var så, att den var kräsen, att den bara ville ha Ceasar
eller nånting sånt, en sån där typisk Helsingfors-snobb. Hunden kan
informanten förstå på ett emotionellt plan och hon tillskriver honom en mängd
känslor av övergivenhet, otrygghet och hemlängtan. I sitt tolkningsarbete
använder den kvinnliga informanten många olika tekniker, vilket tyder på att
hon engagerats känslomässigt av novellens tema och verkligen vill förstå och
skapa mening. Hon expanderar vid flera tillfällen på texten och går in som
meddiktare. Hon broderar ut, evaluerar och kommenterar, gör perspektivbyten,
omskriver det berättade med egna ord, kopplar till egna erfarenheter, gör
jämförelser med egen kontext och egen livsvärld. Hon berättar inte sin berättelse
lineärt, utan rör sig på de paradigmatiska och syntagmatiska axlarna samtidigt,
kopplar ihop olika delar av berättelsen, kontextualiserar och fördubblar. I
informantens beskrivningar finns många direkta anföringar. Hundens återseende
med sina ägare beskrivs noggrant. Det existentiella mötet har berört informanten
på samma sätt som de informanter som fick lyssna på monologvarianten av
Bonnie. I slutet beskriver hon olika känslor hos den kvinnliga huvudpersonen
och väger dem mot varandra. Hon tar etiskt ställning till kvinnans handlande och
tycker att hon gjorde en god gärning, som hon kan vara nöjd med, när hon
avstod från sin självvalda ensamhet och hjälpte en hund som kommit vilse. Hon
evaluerar och knyter ihop slutet med det som hänt tidigare i berättelsen. Detta är
att läsa (eller lyssna) med fördubbling.
6.1.4 Hon var inte van att ha någon att bry sig om
I tabell 9 återges analysen av tolkningsfrågorna för den fiktiva manliga
informanten ur referensgruppen som har lyssnat på inläsningen med två röster.
Jag kallar analysen för narrativ 4.