Den talande bokens poetik - Doria

241
Genusperspektiv i referensgruppen
I referensgruppen syns ett tydligt genusmönster. De kvinnliga och manliga
informanterna har ofta rakt motsatta uppfattningar om hur ljudboken skall låta.
De manliga informanterna uppskattar den manliga inläsarens röst och tycker att
den är klar, saklig och tydlig och pratar om väsentliga saker medan de irriterar
sig på kvinnorösten och tycker att den är alltför känsloladdad. Dessutom pratar
den också om känslor och relationer. De kvinnliga informanterna uppskattade
den naturliga kvinnorösten, som läste i ett mycket snabbare tempo än
mansrösten, och tyckte att det var tungt att lyssna på den manliga rösten som
enligt dem artikulerade för mycket och var för skolad. De manliga informanterna
uppskattade ljudeffekterna, som fick dem att skapa egna filmer i huvudet. De
kvinnliga informanterna tyckte att ljudeffekterna var för påträngande och styrde
deras inre bildskapande för mycket.
Estetisk diskurs och livsvärldsdiskurs som forskarens metaperspektiv på
svarsmönster
Ett mönster av två olika diskurser kan konstrueras på basis av svaren i de två
olika lyssnargrupperna. Nästan alla informanter i undersökningsgruppen påpekar
att de inte tycker om att lyssna på talbok eftersom det är barnsligt. De tycker att
kassetter skall innehålla musik. Informanterna påpekar att de är stora nog att läsa
själva. De uttrycker en stark önskan om att vara normala ungdomar och enligt
dem lyssnar inga normala ungdomar på sagokassetter. Undersökningsgruppens
informanter fungerar inom ramen för vad som kunde kallas en normalitetsdiskurs.
Denna önskan om att vara normal, att vara som andra unga människor,
kan ges en mindre stämplande beteckning och jag väljer därför att skriva att
undersökningsgruppen formar en livsvärldsdiskurs. På samma sätt som vid
tolkningsfrågorna styr den egna livsvärlden och de egna erfarenheterna av att
tillhöra en särskild tolkningsgemenskap de unga informanternas utsagor också
när det gäller frågan om form. För referensgruppens medlemmar är inte frågan
om normalitet relevant. De äger alla en läskompetens och en litterär färdighet,
som gör att de kan diskutera frågan om form. De har åsikter om vad som är bra
och vad som är dåligt, och de har också ord för att diskutera konstnärliga
aspekter på de olika inläsningarna. De fungerar inom ramen för vad jag kallar en
estetisk diskurs.