Den talande bokens poetik - Doria

223
lindrigt utvecklingsstörda informanterna är det viktigt att framhålla att de är
stora nog att läsa själva och att de därför inte behöver lyssna på ”talkassetter”.
De unga informanterna berättar också om sina läsvanor och även där kan man
lägga märke till en önskan om att vara som andra ungdomar, att vara
mainstream. Den kvinnliga informanten läser gärna flicktidningar som t.ex.
Starlet medan den manliga helst inte läser alls utan hellre ser på bilder i
serietidningar och på videoband. Både den kvinnliga och manliga informanten
uppger att de läser dagstidningar och att de har lyssnat på Leka och lära som
talboksvariant i skolan. Det är en tidning som handlar om hur utvecklingsstörda
har det, säger informanterna 22KM och 29MM.
Ett annat klart mönster som stiger fram ur materialet är att både den kvinnliga
och den manliga informanten uppfattar rösten som läser som en bekant person
som de tycker om eftersom de har hört Östen Engström läsa på kassett förut. De
tycker spontant om rösten därför att de associerar den till tidigare
lyssnarsituationer, som de upplevt som positiva. Även om informanterna säger
att de inte tycker om att höra på talböcker kan man ana att de har positiva
känslor förknippade med högläsningssituationer från tidigare, när föräldrarna
läste för dem. Men strävan efter att vara självständig (läsa själv) är starkare än en
eventuell längtan efter att någon skall läsa högt för dem, eftersom själva
högläsningssituationen uppfattas som barnslig.
Ett tydligt mönster för monologinformanterna är också att de föredrar enkelhet i
inläsningen. Båda informanterna ger uttryck för att de inte vill blanda bort sig,
att de vill försöka förstå vad det hela handlar om och att de inte klarar av att
hålla reda på för många saker på samma gång. En röst som läser är därför bättre
än två, och ljudeffekter behöver det inte heller vara. Den manliga informanten
säger att han helst har det alldeles tyst omkring sig när han skall lyssna, ”även
om jag gärna lyssnar på musik och tycker att ljudeffekter som t.ex. regn är
trevliga” (29MM). Informanterna önskar vidare ”normala, snälla och vänliga
röster, som skall läsa försiktigt och inte alls hårt eller elakt” (21, 22, 23, 24 KM).
Båda informanterna är överens om att ett långsamt tempo är bäst. Om jag lyssnar
bortom de utvecklingsstördas uppriktiga svar kan jag ana att informanterna
generaliserar frågan om hur rösterna skall vara på band till en generell önskan i
sitt vanliga liv om snälla och vänliga röster i allmänhet. Ur svaren kan man
också utläsa att informanterna har svårigheter med att inta ett metaperspektiv
och bara diskutera frågan om form. Lyssnandet är för dem en integrerad
helhetsupplevelse och de äger inte den typ av metakognitiv medvetenhet som
skulle ge dem möjlighet att reflektera över formfrågor. De svarar ofta på ett
mera konkret sätt än avsett på många av frågorna och ibland kan man ana en
anpassning till vad de tror är rätt svar. Ur svaren kan man också utläsa något om
de unga utvecklingsstördas normuppfattning och moraluppfattning: Ljudeffekter
som smällande dörrar är inte bra, det är störande. Man skall stänga dörrarna
tyst. Informanterna hade en generös inställning till inläsaren när de sade att de
inte vill bestämma hur han skall läsa, att han får läsa som han själv vill.