Den talande bokens poetik - Doria

1 Inledning
19
Jag minns knappast någon annan situation i mitt liv som skulle ha gjort mig så glad
som då jag fick det där lilla paketet i min hand, det där lilla paketet som kom med
posten och som jag visste innehöll ett talboksband. Vilken bok det var, det var inte
det viktigaste. Det viktigaste var den där känslan, som då överväldigade mig, att vi
blinda åter har stigit över en hög tröskel. Vi har fått möjlighet att tränga in i bokens
vidsträckta värld. Tekniken har kommit till vår hjälp. Och det finns inga ord som kan
tolka min glädje över detta. Tänk att kunna ”läsa” en bok själv utan att vara beroende
av någon, tänk att i sin egen tystnad kunna fördjupa sig i fina formuleringar, att få
nya tankar, att kunna gå ut till människorna ledsagad av författaren, att kunna se de
olika persongestalterna marschera fram och gå förbi oss. De blir levande, tänkande
varelser med hjälp av talboken – också för oss. (Keravuori 1990, 114, min
översättning)
Citatet ovan är hämtat ur hundraårshistoriken för Celia – Biblioteket för
synskadade och uttrycker den glädje som en av de första talbokslåntagarna gav
ord åt i juni 1956, när utlåningen av talböcker startade i Finland. Låntagaren var
blind pga. krigsskada och kunde inte läsa punktskrift, varför han var helt
beroende av andra för att kunna stiga in i ”litteraturens skattkammare” 1 . Hans
beskrivning av glädjen över att självständigt kunna läsa litteratur, trots sitt
läshandikapp i form av blindhet, påminner enligt Kirsi Keravuori om den glädje
och frihetskänsla som blinda gav uttryck för redan på 1890-talet, när de för
första gången kunde låna punktskriftsböcker från ett specialbibliotek just för
dem.
Citatet ovan kan också utgöra anslaget för detta avhandlingsarbete. Det är
speciellt de två uttrycken ”glädje över att kunna läsa en bok själv” och ”med
teknikens hjälp” som väcker min undran och nyfikenhet som forskare, när det
gäller en annan grupp handikappade i vårt samhälle, nämligen unga vuxna med
funktionsnedsättningen lindrig utvecklingsstörning och deras möjligheter att ta
del av den kulturskatt som litteraturen utgör. Under 40 års tid var talböcker
nästan uteslutande en angelägenhet för blinda och synskadade, men trots att
användargruppen utökats avsevärt efter att man på 1980-talet internationellt
började använda termen ”läshandikapp” (TPB 2 1998, 29) för en funktionsnedsättning
som gör att man inte kan läsa tryckt text, verkar det som om unga
vuxna med funktionsnedsättningen lindrig utvecklingsstörning ännu inte hittat
fram till användningen av talböcker och ljudböcker 3 , eller ”talande böcker”, som
jag i detta arbete valt att kalla inläst text.
1
Cely Mechelin grundade föreningen Böcker åt blinda – Yhdistys kirjoja sokeille, som
inledde biblioteksverksamhet för blinda och svagsynta i Finland år 1890. Föreningens
syfte enligt stadgarna var ”att öppna litteraturens skattkammare för de blinda”.
(Keravuori 1990, 166)
2
TPB är förkortningen av Talboks- och punktskriftsbiblioteket, som verkar i Sverige.
3
Två begrepp, som det är viktigt att särskilja inom talboksområdet är ”talbok” och
”ljudbok”. Skillnaden mellan talbok och ljudbok är närmast juridisk – böckerna kan se