Den talande bokens poetik - Doria

187
Hon var nog lite orolig över hur det skulle gå (25KA) och därför kunde hon inte le
tillbaka åt mamman. ”Jag klantar spelrollen”, tänkte hon. ”Tänk om jag inte klarar
det här”, det var det hon funderade. ”Tänk om jag inte kan visa hur duktig jag är”,
tänkte hon också (25KA). Det var väl därför hon var så sur också och inte ville göra
nånting (25KA). För hon ville inte (22KA), hon ville vara en vanlig flicka och inte
nån stjärna (24KA).
När hon såg de där gubbarna var hon också lite nervös (22KA, 24KA) och lite rädd att
de sku prata någå elakt om henne (24KA), t.ex. hur ungarna betedde sig för dem
(24KA). Och så hoppades hon att det sku bli nån annan (25KA). Men så märkte man
att hon var en bra skådespelerska (25KA), att det gick utmärkt bra (26KA). Men själv
ville hon inte bli nån skådespelerska. (25KA).). Hon var nästan lite gråtfärdig då hon
inte ville spela den där huvudrollen inför en massa publik (26KA). Så jag tror att det
kändes bra att äntligen få sagt: ”Nä, jag vill int’ ha den där rollen!” (22KA). Hon
tänkte: ”Jag vill inte vara här, jag vill gå bort från detta ställe!” (25KA). Alltså
personligen tror jag nog att hon ville ha den där rollen, men bara för att det var så
många andra flickor som var där och hon tyckte att de såg så fina ut och börja´ tycka
att int’ hon var nå fin så ...(24KA).
Nå, jag kan inte svara på rak arm hur de hade det sen (26KA). Sämre kanske då hon
inte gjorde som mamman ville (22KA). Så antagligen inte nå vidare (24KA).
Men den där mamman ville inte heller leva ensam, hon ville leva bunden med sin
dotter, hon ville vara med sitt barn (25KA). Hon ville inte mista sin dotter och hon
ville ha henne kvar, var rädd om henne och ville göra henne till något stort (24KA).
Så mamman blev väl nog besviken och sa att hon var lite lat (24KA) när hon inte ville
ha rollen. Men så sa hon väl åt mamman, att jag är nog bara en vanlig person, som
inte sku spela nån bra roll. Då sa väl mamman att hon är så gammal att hon kan flytta
hemifrån, men då sa hon själv, att jag vill nog stanna hos dig. Jag vill vara hos dig, så
sa hon. (25KA).
Den unga vuxna lindrigt utvecklingsstörda kvinnliga informanten som har fått
lyssna på den neutrala versionen av novellen Chansen, gör i Rosenblatts termer
en estetisk läsning. Hon låter sig beröras av novellens tema på en existentiell
nivå. Hon lever sig in i både flickans och mammans känslor och tankar, skriver
vidare på dem, jämför med sig själv och hur hon skulle göra på riktigt och
evaluerar. Informanten diskuterar intrafiktionella scener men gör hopp till det
extrafiktionella, stiger ur fiktionskontraktet och kommenterar vad hon egentligen
tror. Hon har till exempel uppfattat att flickan i novellen är glad över sitt beslut
att tacka nej till rollen. Hon tror att flickan är glad för att hon äntligen fick sagt
vad hon ville själv åt mamman. Personligen tror informanten i alla fall att flickan
i novellen var ledsen över detta, för hon skulle nog ha velat ha rollen, men
trodde inte att hon dög. Informanten bejakar det glamorösa livet för sin egen del
men håller sig ändå mest till flickan i berättelsen och berättar adekvat om hennes
känslor. Informanten tolkar också metaforer i novelltexten konventionellt men
när hon fördjupar sina resonemang gör hon helt privata tolkningar, som inte
finner stöd i novelltexten. Hennes egen världsbild och självkänsla slår igenom
som tolkningsram och hon gör texten till en text, som får subjektiv relevans
(Molloy 2003, 61) för henne själv. På sitt eget sätt försöker hon skapa en
koherent berättelse genom att fylla ut tomrum i texten på ett rikt sätt med bilder
och förhållanden ur egen livsvärld. Hon förlitar sig på egna copingstrategier och