Den talande bokens poetik - Doria

219
Den kvinnliga informanten tyckte att rösterna skall vara så lika som möjligt när
det gäller tonhöjd och tonstyrka, så att man inte behöver använda energi för att
förhålla sig till rösterna och hålla reda på vem som är vem. Den manliga
informanten däremot tyckte att rösterna skall vara så olika som möjligt och att de
gärna kan läsa med olika intensitet och hastighet just för att det skall vara lättare
att hålla dem isär. Båda informanterna har ingenting emot att två röster läser,
men det ska inte vara fler, för då blir det hela för rörigt och lyssnaren måste
använda för mycket energi åt att hålla reda på vem som är vem i stället för att
koncentrera sig på handlingen. Bortom det som informanterna säger kan man
höra ett tvivel – det är inte säkert att två röster gör det hela mera intressant att
lyssna på. En röst hade kanske varit nog.
Som klara mönster för dialogvarianten av novellen Bonnie stiger fram att två
röster som läser på talboksbandet får lyssnarna att använda energi på att förhålla
sig till de olika rösterna och att detta kan störa koncentrationen på handlingen i
berättelsen. Informanterna känner automatiskt större sympati för den ena av
rösterna och måste jobba med sig själva för att acceptera den andra: ”Hennes
prat tyckte jag inte om i början, men accepterade det sedan, när hon prata’ med
hunden” (16MD). ”Jag tyckte om kvinnorösten, men mansrösten tyckte jag inte
om. Han artikulerade för mycket, det blev jobbigt att lyssna på honom” (8KD).
Informanterna tycker att rösterna som läser på band skall vara så vanliga som
möjligt, uttal och taltempo skall påminna om vanligt tal. Lyssnarsituationen skall
påminna om när man läser själv och inte om radioteater, dvs. utan ljudeffekter,
musik, tankepauser och dialoger. Rösten ska vara engagerad men ändå fri, den
ska vara klar och tydlig men inte för skolad utan påminna om vardagligt tal.
Precis som vid monologvarianten är det viktigaste för informanterna att de kan
koncentrera sig på berättelsens handling, att de kan leva sig in i den. De vill inte
bli bortblandade av för många röster att hålla reda på eller för många
bakgrundseffekter som stör deras koncentration.
7.1.3 Grundläggande beskrivningar – undersökningsgruppens
perspektiv
De fältnära narrativen återfinns i bilaga 4b, som omfattar narrativ 29 till 32.
Jag kände nog igen rösten!
(Kvinna, undersökningsgruppen, monolog)
Den kvinnliga informanten ur undersökningsgruppen, som lyssnat på
monologversionen av Bonnie ger uttryck för en önskan om att vara en ”normal
ungdom”. Att lyssna på kassettbok uppfattar hon därför som barnsligt. Normala
unga människor gör inte så, de kan och vill läsa själva och det de läser är