Den talande bokens poetik - Doria

169
styrande för hennes meningstagande. Hon tillskriver kvinnan oro för hundens
öde och denna tolkning får central betydelse i hennes meningsarbete. I början får
hon ingen klar bild av hur kvinnan är som person, men kommer fram till att de
motstridiga känslorna som kvinnan har beror på att hon egentligen är orolig för
hur det skall gå med hunden och orolig över hur hon själv skall klara av att hitta
dess ägare. Informanten tycker synd om hunden, som kommit vilse och använder
många direkta anföringar när hon beskriver kvinnans småprat med hunden och
funderingar med sig själv.
Den kvinnliga informanten ur undersökningsgruppen identifierar sig med
kvinnan i berättelsen och uppfattar henne som i grunden snäll, fastän hon också
kan känna igen en viss ’elakhet’ mot hunden. Elakheten har hon förståelse för,
man kan verka elak i sina uttalanden om man utsätts för överkrav, om man
förväntas klara av att ta hand om en hund fast man egentligen inte kan.
Upplevelsen av att ställas inför överkrav verkar bekant för informanten.
Informanten har känsla för att texten vi diskuterar är en fiktion, men när hon går
in som meddiktare och fyller ut tomrummen, som texten erbjuder, fortsätter hon
att omformulera och muntligt berätta vidare på texten som en satellittext. Hon
beskriver på ett rikt sätt, använder egna ord och omskrivningar, broderar ut, ger
många förslag, kopplar ihop olika delar av berättelsen, drar slutsatser och
förankrar i egna erfarenheter. Hennes schema för hur man skall behandla hundar
i allmänhet och en främmande hund i synnerhet är adekvat och mycket starkt.
Hon gör också en del helt privata tolkningar och associationer, som inte finner
stöd i novelltexten (att hunden inte ville äta därför att den trodde att maten var
förgiftad, att kvinnan inte kunde ringa till polisen för att hon hade en granne,
grannen kunde göra det). På samma sätt som alla de andra informanterna ur
undersökningsgruppen har hon respekt för poliser och vill inte gärna ringa till
dem. Informantens identifikation med den vuxna kvinnorollen uttrycker hon
med orden: det är bäst att kolla själv först. Hon berömmer också kvinnan i
berättelsen för att hon nog visste vad hon skulle göra när hon hittade
namnbrickan, för att hon inte var ”dum”. Novelltextens beskrivning av hundens
glädje när den återser sina ägare har gjort starkt intryck på informanten och hon
kan detaljerat beskriva beteendet, som om hon skulle se det uppspelat på film.
Hon personifierar hunden och känner lättnad och glädje över att den kom till
rätta. Den kvinnliga informantens utsagor i slutet av intervjun tyder på att hon
identifierat ensamhet som ett existentiellt tema både i novellen och i eget liv.
Hon gör starka perspektivbyten och kommenterar, uttrycker först generella
åsikter och hoppar sedan till helt personliga värderingar: ”Ingen skall fira julen
ensam, det är nog för jobbigt. Jag skulle inte klara det utan att gråta.”
Evalueringen i slutet blir att kvinnans julafton blev ganska råddig och
omstörtande. Egentligen trivdes hon ensam men hade börjat fundera på om
gemenskap kanske ändå är bättre.