Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg 118
dock inte påträngande, balans. I Volodos’ framförande förenas på ett förbluffande
sätt styrka och vitalitet med lyrik och raffinerade nyanser. Detta märks
varje gång man hör de fantastiskt balanserade kulminationslyftningarna hos
honom.
Volodos’ estetik av klangstyrkan f i sonat nr 10 skiljer sig avsevärt från hans
högljudda traktering av Liszts Rákóczymarschen i Horowitz’ bearbetning, där
man kan höra ett riktigt orkestralt fff. Skrjabins musik tolkar Volodos helt
annorlunda. Dynamiska nyansen f betecknar i denna kontext inte klangstyrkan
utan exaltationens karaktär, och jag tycker, att exaltationen inte kan vara fff
stark. I denna mening exalterat och starkt klingar takterna 126–128 och 144–
145.
Materialet i takterna 170–184 kännetecknas av karaktären på stämningsväxlingar
(genom en rörelse fram och en efterföljande kompensation tillbaka).
Efter genomförandet av ett energiskt tema i takterna 170–171 hålls de
efterföljande takterna 172–173 tillbaka, och drillarna i takt 173 saktas i sin tur.
Nästa period av takterna 174–175 spelar Volodos aktivt igen, med strävan
framåt. De passiva takterna 176–177 avbryter denna händelse, och därefter
utförs takterna 180–183 ritenuto poco a poco plus diminuendo poco a poco.
Efter en fint klangbalanserad lyftning i takterna 192–212 flyter Allegrots andra
tema fram mycket övertygande, majestätiskt hos Volodos. Begynnelsefigurationen
i takt 212 (likaså i takt 216) spelas med en stark rörelse framåt som om
det var en upptakt till temats början (ex14).
Exempel 14
takt 212