Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg 137
Beträffande Ogdon är det svårt att höra stilistiska skillnader mellan
Rachmaninovs och Skrjabins musik i hans utförande, eftersom Ogdons personlighet
alltid dominerar. 136 I alla Ogdons tidigare inspelningar finns inte bara en
koppling till Horowitz’ interpretativa principer, utan också vissa komponenter av
Neuhaus’ konception. Det gäller framför allt improvisatoriskt kaos i framförandet
och klangens kvalitet. Även i fråga om det musikaliska förloppets tidsorganisation
kan man dra paralleller mellan de två framförandena. Neuhaus
spelar sonat nr 10 på 9.47 minuter, medan Ogdons framförande av denna sonat
varar 10.40 minuter. Vad gäller pedal- och artikulationsaspekter befinner sig
Ogdon någonstans mellan ”realisten” Szidon och ”romantikern” Horowitz’.
På 90-talet kan man notera ett försök att förena den ”realistiska” tendensen till
en objektiv tolkning av texten med så kallade skrjabinisternas traditioner från
60–70-talet. Pianisterna har fått sina till Skrjabin relaterade kunskaper på olika
vägar, bland annat via Sofronitskij, Horowitz och Neuhaus. I detta sammanhang
vill jag nämna Pletnev och Hamelin. Kanske deras interpretationer ligger
närmare Sofronitskijs reflektiva stil än Horowitz’ extravagant improviserande
uttryckssätt. I denna rad av interpreter vill jag slutligen nämna Volodos, vars
interpretativa personlighet har mycket gemensamt med Sofronitskij och delvis
med Horowitz. Pletnev och Volodos försöker hitta Skrjabins äkta stil genom en
noggrann avläsning av nottexten i kombination med Skrjabins ”oskrivna”
traditioner.
136
Om detta skriver den tyske kritikern J. Kaiser i boken Große Pianisten in unserer Zeit. Piper. München
& Zürich. 2001, s. 264.