Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Sammanfattning
Maria Lettberg
Sonat nr 10 är oerhört kompakt och logisk i Sofronitskijs tolkning. Mängder av
små, till synes sönderdelade fraser är förenade i långa perioder. Fakturen är
genomskinlig och grumlas inte av pedalen. Sofronitskij varierar artikulationen
på varje återkommande element under hela sonatens lopp, vilket gör att
musiken upplevs som spontan och mångfacetterad. Han artikulerar mycket
tydligt och klart. Därför hörs alla de flerdimensionella tematiska linjerna
mycket tydligt. Således är Skrjabin polyfonisk i Sofronitskijs tolkning.
Sofronitskij spelar sonat nr 10 lika lätt och naturligt som han andas, då
musikens strikta rytm och pulsering är så organiska att de inte märks. De
raffinerade nyanserna i hans ljudpalett ”mäts med en millimeters noggrannhet”.
Här finns varken tillgjordhet eller överdrift, men en mångfald färger.
I Sofronitskijs interpretation kan man hitta många element från Skrjabins
pianistiska principer, såsom en rytmisk stomme med regelbunden puls,
divergering av de övre och de nedre stämmorna, ett lätt, exakt och snabbt anslag,
nyansrikedom av klangfärger, en utmärkt pedalisering, tonens ”psykiska
uppsving”.
Trots att Sofronitskij spelar sonat nr 10 ganska snabbt, på 10 minuter och 58
sekunder, får man inte någon känsla av att han skulle använda supersnabba
tempi eller att hans spel skulle vara rastlöst. Beträffande tempi i Sofronitskijs
framförande kan vi konstatera, att det inte alls handlar om hur snabbt han
spelar. Det är mindre intressant, om han väljer att spela allegro eller moderato.
Han tycks inte välja tempi utan sinnesstämningar.
Detsamma gäller även dynamiken. Forte eller piano betyder hos Sofronitskij
inte alls starkt eller svagt utan bestämt eller med ömhet, betonat högtidligt eller
genomskinligt-meditativt. Allt har sin egen prägel i denna verkåtergivning. Ett
”universellt” piano existerar inte. I stället finns det en bild, en konkret affekt.
46