Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
världen. Tråkigt nog känner även skrjabinister knappt till Szidons inspelningar.
När kritikerna försöker bedöma nyutkomna inspelningar av Skrjabins verk genom
att jämföra dessa med det som redan finns inspelat, åberopar de sällan
Szidon.
De inledande åtta takterna spelar Szidon mycket enkelt, utan att skapa en
hemlighetsfull atmosfär. Tempot är ganska livligt, som om pulsationen skedde
på 3 och inte på 9/16. De första fyra takterna bildar en fras, som separeras från
en efterföljande fyra takters fras av en cesur. Denna frasering bibehålls även på
andra analoga ställen, såsom i takterna 135–136 och 119–120.
Takterna 9–12 spelar Szidon vilket stämmer med det som står i
texten, varvid crescendo inte överdrivs (ex 1).
Exempel 1
takterna 9–12
Trots att Szidon spelar takt 12 och de analoga takterna 16, 18 och 20 utan att
släppa högerpedalen, uppstår det inte några disharmonier. I takt 23 börjar
Szidon ett långt ritenuto poco a poco, som är trappstegsuppbyggt. Det vill säga,
att varje ny takt, såsom takt 25, takt 26 och takt 27, utförs långsammare än
den föregående takten. Det hela resulterar i ett långt ackord i takt 28. Här väntar
Szidon ovanligt länge och låter verkligen ackordet slockna.
Det bör nämnas, att ingen annan pianist håller alla fermater, angivna av
Skrjabin, så noggrant som Szidon. Denne går till och med längre än så, när han
ibland stannar vid en fermat extra länge. Exempel på noggrant uthållna takter
är takterna 82–83, 101–102 och 270. De flesta andra pianister tappar däremot
66