Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Takterna 132–133 och de analoga takterna 136–137 framför Ogdon mycket
lugnt. Det här lugnet skapar en kontrast under hela förloppet av takterna 122–
153. 87
Efter ett intensivt crescendo i takterna 152–153 spelar Ogdon, i likhet med
Szidon, massiva extatiska kvartoler i takt 154. Det finns dock en skillnad
mellan deras tolkningar. Från och med andra taktslaget i takt 154, just när
kvartolerna träder fram, börjar Ogdon dra ut på tempot. Han ignorerar nästan
taktstrecken och därmed fortsätter den extatiska karaktär, som har skapats i
takt 154, fram till takt 158. De snåla dynamiska nyanserna består av ett
crescendo i takt 155 och ett crescendo till i takt 157 (ex 10).
Exempel 10
takterna 154–157
I takterna 172–173 (likaså i de motsvarande takterna 176–177) finns ingen
kontrast. Under hela förloppet av takterna 158–189 ändras varken karaktär
eller klangfärg. Det är en av de ovannämnda episoder, som Ogdon helt enkelt
snabbt går igenom.
Lyftet i takterna 192–212 är däremot lyckat hos Ogdon. Konfigurationerna av
sextondelar i basstämman avlyssnar han mycket noggrant under hela den här
perioden, vilket skapar styrka och harmoniskt djup. Det är anmärkningsvärt att
87 Jag vill också uppmärksamma ett underbart fynd som Ruth Laredo har gjort i utförandet av sekunder i
sopranen i takterna 123–126 och 139–141. Hon spelar dessa pp, fast expressivo, vilket imiterar ”avlägsna
stönanden”. Dessutom håller hon en utomordentlig tonbalans.
81