Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Horowitz missbrukar dock inte detta knep, vilket i så fall skulle leda till en
irriterande enformig ”kliché”. I takterna 17 och 19 anslår han exempelvis alla
begynnelsetoner samtidigt. Här drar han i stället uppmärksamhet till den
dynamiska kontrasten (ex 10).
Exempel 10
takterna 17–19
I övergången till Allegro (takterna 32–38) anslår Horowitz alla tre ackord med ett
reellt, vibrerande sf. Dessutom får man intrycket att Horowitz efter ackordet i sf
använder vänstra pedalen när han spelar drill diminuendo. Sålunda uppnås ett
genuint, slocknande diminuendo (ex.11).
Den slocknande drillen i takt 38 övergår nästan omärkligt i Allegrots pp [p
noterat]. Horowitz spelar inte Allegro snabbt. Här finns inte något reellt agitato.
Allegro har snarare en beklagande, litet nedstämd karaktär, som förstärks av
framhävandet av en liten sekund i temat (ex 11).
Exempel 11
takterna 37–40
51