Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...
Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...
Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
4. 2 Jämförande värdering <strong>av</strong> utförda analyser<br />
<strong>av</strong> <strong>interpretationer</strong> <strong>av</strong> <strong>Skrjabins</strong> sonat nr 10<br />
Maria Lettberg 136<br />
Det är paradoxalt att vi idag kallar Vladimir Horowitz ”20-de seklets extr<strong>av</strong>aganta<br />
pianoromantiker”. I början <strong>av</strong> 1900-talet hörde han snarare till<br />
Rachmaninovs ”jordiska” stil än till <strong>Skrjabins</strong> förfinade och exalterade uttryckssätt.<br />
Men när man idag lyssnar på Horowitz’ inspelning <strong>av</strong> sonat nr 10, verkar<br />
hans interpretation långtifrån ”jordisk” eller realistisk, utan snarare ”extr<strong>av</strong>agant/improviserande”.<br />
Lika extr<strong>av</strong>agant, kanske till och med i högre grad, är<br />
Ogdons framförande <strong>av</strong> <strong>Skrjabins</strong> verk. Det är intressant att Sofronitskij själv<br />
påstod att hans interpretation <strong>av</strong> <strong>Skrjabins</strong> musik var närmare Rachmaninovs<br />
än <strong>Skrjabins</strong> pianistiska stil. 135 Idag upplever vi dock Sofronitskij som en<br />
romantiker.<br />
Till nutidens ”realistiska” tolkningar <strong>av</strong> <strong>Skrjabins</strong> musik kan vi räkna<br />
Ashkenazys och Szidons inspelningar från 70-talet samt B. Bermans inspelning<br />
från 80-talet, då interpreterna försökte ”ta bort mystisk anstrykning” från<br />
<strong>Skrjabins</strong> musik. Kanske Szidon hade följt denna tendens mera kompromisslöst<br />
och kanske hans interpretation därför är mer övertygande än Ashkenazys<br />
tolkning. Man kan naturligtvis ifrågasätta Szidons mycket ”jordiska”<br />
interpretation. Men i hans framförande <strong>av</strong> sonat nr 10 finns mycket betydelsefulla<br />
komponenter, nämligen interpretens personliga attityd till den musik han<br />
spelar samt hans egen konception med sanna, uppriktiga musikgestalter som<br />
uppträder <strong>inom</strong> ramen för denna konception.<br />
En annan tendens som rådde bland pianisterna på 70-talet var strävan att<br />
spela <strong>Skrjabins</strong> verk ”à la Skrjabin”. Denna tendens representerar ”skrjabinisterna”<br />
Austbø, Laredo och Zhukov. Vad gäller den helt motsatta, extrema<br />
konception som Zhukov har presenterat på sin skiva, så erinrar <strong>Skrjabins</strong> sena<br />
musik ibland om ”en spiritistisk seans”. Vid första ögonkastet verkar allt detta<br />
perfekt överensstämma med innebörden <strong>av</strong> <strong>Skrjabins</strong> musik, men frånvaro <strong>av</strong><br />
den organiserande rytmiska stommen i kombination med inte alltid adekvat<br />
klangbalans placerar Zhukovs interpretation i en subjektiv och sviktande<br />
position.<br />
135 ”Jag [Sofronitskij; min anm.] spelar givetvis inte honom [Skrjabin; min anm.] på samma sätt som han<br />
själv spelade sig, snarare som Rachmaninov. Nej, inte som Rachmaninov, men likadant…”, ur<br />
V. N. Sofronitskij, Iz vospominanij. I: Vospominanija о Sofronitskom, s. 231.
Change language