Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Più vivo (takt 306) spelar Ogdon livligt, alla de trettiotvåondelar som är förbundna
med bågar (två och två) anslår han, i likhet med Horowitz, nästan
samtidigt. Av någon anledning får man en känsla av att allt klingar ganska
långsamt här trots pianistens ansträngningar att spela snabbt. Hans spel liknar
flykt av en förvirrad fluga, som har tappat kontroll och försöker flyga snabbt
men i stället stöter mot alla föremål. Inte alltid ger ett formellt snabbt tempo ett
intryck av ett snabbt spel.
I takterna 345–347 avstår Ogdon från att göra ett crescendo, och efter ett avbrott
i takt 347 visar han en speciell sammetsmjuk klangfärg i tenorstämman
med perfekt balans i fakturen.
Efter ett kraftigt ritenuto i takterna 356 och 358 klingar sonatens sista takter
mycket enkelt, utan några speciella agogiska yttringar eller klangeffekter. Det är
anmärkningsvärt, att Ogdon spelar de två avslutande baserna i vänster hand
liksom i relief och med en djup pedal. I sonatens sista takter håller han inte ut
de tre höga tonerna, så endast övertonen av tenorens ton c fortsätter att klinga.
Detta resulterar i en unison samklang – c i tenoren och c i basen – i sonatens
sista takt (ex 16).
Exempel 16
takterna 362–366
Sammanfattning
Hela sonaten spelar Ogdon på 10.40 minuter. Hans föredrag utmärker sig med
ett homogent utförande av de element, som följer på varandra, både beträffande
dynamiska nyanser och olika temans karaktärer. Till och med cesurerna hos
Ogdon har en mer agogisk än kontrastskapande funktion. Hans utförande av
84