Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Inträdet av Moderato i takt 348 innebär hos Horowitz inget annat än utveckling
av karaktären. Tempot ändras nästan inte alls (ex 35).
Exempel 35
takterna 347– 348
Rubato i takt 354 mynnar ut i ritenuto (takt 356) och avslutas med en lång
fermat i takt 359. De avslutande sju takterna 360–366 har en orkestral prägel,
precis som början av sonaten. Sonatens sista toner f och c klingar diminuendo,
med en lång pedal. Hela sonaten spelar Horowitz på 11 minuter och 59 sekunder.
Sammanfattning
Horowitz tolkar sonat nr 10 av A. Skrjabin i improvisationens anda, som om
musiken på nytt skapades vid flygeln. I hans utförande löper utvecklingen tvärs
igenom hela sonaten. De rytmiska och agogiska interpretationerna av likartade
moment, motiv eller teman är fullständigt betingade av kontexten. I Horowitz’
interpretation kombineras en tolknings realistiska drag och en mystisk atmosfär.
Här finns flera element från Skrjabins pianistiska arsenal: tiden kompenseras
genom att först komprimeras och sedan förlängas; de toner som enligt nottexten
skulle spelas samtidigt divergeras emellanåt; ett ackord anslås ofta arpeggiato.
Dessutom förekommer förändringar i rytmen och avvikelser från nottexten, vilka
uppfattas som spontana. Horowitz använder en mångfald av klangfärger, från
”tidigare dimmor” till massiva i sin kraft och glans fff. Man bör dock poängtera,
att flygeln av någon anledning inte var i perfekt kondition vid denna konsert. De
höga registren (diskanten), speciellt tvåstrukna oktaven klingar lite för skarpt,
ibland till och med skrikande.
63