Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Skrjabins sonat nr 10 upplevs som en improvisation. Mycket i denna tolkning
är oberäkneligt, spontant, som om musiken hade skapats i framförandets ögonblick.
Vid nästa tillfälle kan allt bli helt annorlunda. Ogdon förbluffar med sina
gedigna klangbilder, sin naturlighet och sitt intellekt. Han liksom skapar musik
direkt vid instrumentet, vilket egentligen är just det, som Skrjabin uppmanade
tonkonstnärer till.
Men trots snabba tempi och försök att skapa en homogen interpretation
förmådde Ogdon enligt min mening inte ge form åt sonat nr 10, som hos honom
klingar kalejdoskopiskt och paradoxalt nog lite utdraget. Ogdon lägger tydligt
större vikt vid det improvisatoriska och vid tolkning av allmän karaktär än vid
små detaljer, som han ibland totalt ignorerar. Pianisten följer mycket ytligt
föredragsanvisningarna i nottexten och tillåter sig flera avvikelser, som i regel
rör dynamiken och rytmen. Ogdons sätt att använda pedalen i syfte att åstadkomma
”en klanglig dimma” och skiftande klangfärger återger dock mycket
adekvat den hemlighetsfulla och mysteriösa karaktären av Skrjabins musik.
En helt annan sak är hur mycket av Ogdon och hur mycket av Skrjabin det
finns i denna interpretation. Här finner man förvisso mer av den geniale Ogdon–
Skrjabin än av den geniale Skrjabin i Ogdons utförande. Man kan dock inte förneka,
att det i Ogdons version av sonat nr 10 finns såväl mystik och exaltation
som en raffinerad nyansering. Emellertid kan man här hitta en del rent
exekutöriska ojämnheter, såsom kortvariga koncentrationsförluster, bristande
avlyssning och rastlöshet.
85