Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
radikala riktningen i den nutida musiken, vars tonspråk ibland överskrider
gränserna för publikens traditionella uppfattningar.
En annan anledning är att Skrjabin komponerade sonater livet ut och att dessa
därför mycket tydligt återspeglar alla förändringar i tonsättarens stil. I de tidiga
sonaterna nr 1–3 dominerar labilitet över stabilitet. Under mellanperioden,
sonaterna nr 4–5, träder längtan efter handling fram. Flera moment i de sena
sonaterna, nr 6–10, präglas av passiv begrundan och meditation. 1 Naturligtvis
har hela Skrjabins skapande verksamhet sina generella utmärkande drag, som
exempelvis teman av längtan, trånad, utbrott och reflexion. Men tonsättarens
stil utvecklas med tiden. Denna utveckling är spiralformad, vilket innebär, att
efter varje nytt varv återvänder utvecklingsrörelsen till utgångspunkten, fast på
en ny nivå. 2
Interpretationerna av de pianosonater, som representerar Skrjabins senare stil,
är av mycket stort intresse för författaren av denna uppsats. Framför allt vill jag
notera, att trots all sin originalitet, hör Skrjabins tidiga stil ändå till 1800-talets
romantiska tradition. Denna tillhörighet fastställer ramar för interpretation av
de Skrjabins pianoverk, som var komponerade före opus 40–50. I denna
uppsats begränsar jag mig till att närmare undersöka Skrjabins sonat nr 10
opus 70, eftersom denna sonat innehåller alla särdrag, som utmärker Skrjabins
senare stil.
Många pianister, vilkas repertoar baseras på romantisk musik från 1800-talet
(Chopin, Schumann, Liszt, Brahms), har en rad av Skrjabins tidiga pianostycken
i sin repertoar. Till exempel ingick Skrjabins sonater nr 3 och nr 4 i
Emil Gilels repertoar. Sonat nr 2 finns hos Ivo Pogorelich och sonat nr 4 hos
Shura Cherkassky. Detta är helt förståeligt, eftersom Skrjabins tidiga
kompositioner trots sin personliga accent är mera traditionellt romantiska.
För Skrjabins senare verk gäller dock något helt annat. Dessa verk ingår i
repertoaren för de pianister, vilkas repertoarlista huvudsakligen innehåller
Skrjabins musik, vi kan kalla dem skrjabinister, och de pianister som
1 L. Gakkel, Razvitie stilja Skrjabina. I: L. Gakkel. Fortepiannaja muzyka XX veka: Otjerki. Izd. 2
(Leningrad, Sovetskij kompozitor 1990), s. 46–47.
2 Ibid, s. 47. Se även A. Nikolaeva, Osobennosti fortepiannogo stilja A. N. Skrjabina (Moskva, Vsesojuznoe
izdatelstvo Sovetskij kompozitor 1983), s. 100f.
2