Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Den agogiska tolkningen av Allegrots andra tema i takterna 73–74 (likaså i alla
analoga takter 81–82, 100–101, 212–213 etc.) bygger Ogdon på fördröjningen
tenuto på melodins tredje ton, varefter de efterföljande tonerna hurtigt studsar
från denna ton (ex 9). 85
Exempel 9
takterna 73–74
I takterna 73–83 visar Ogdon varken utveckling av dynamiken eller karaktären
trots att det finns en mångfald av olika små motiv med rik variation av
karaktärer. Denna enformighet kan endast rättfärdigas med den kontrast som
finns i de påföljande takterna 84–100, där en avslappning av en drömsk-lyrisk
karaktär sker. Tenorlinjen har en speciell, matt klangfärg.
I takt 100 framträder Allegrots andra tema oväntat i f. Detta trots Skrjabins
anvisning p crescendo [sic!]. Jag vill poängtera att flera moment klingar hänförande
hos Ogdon, mycket intressant. Men samtidigt finns det några ställen,
exempelvis takterna 73–83 och 158–187, som han spelar formellt, utan inlevelse,
som om dessa föga intresserade honom och som om han så fort som
möjligt ville komma fram till de ”roliga” delarna av sonaten. Det kan också
hända, att pianisten har tappat den konstnärliga koncentrationen vid framförandet
av dessa ställen.
Crescendot i takterna 123–137 och 139–144 är mycket väl balanserat, med en
relieflinje i tenoren. Dess kulmen i takterna 128–129 är däremot misslyckad hos
Ogdon, förmodligen på grund av ett väldigt accelerando, som orsakar en nervös
spasm i takterna 128–13186. 85 Ruth Laredo spelar detta tema på liknande sätt, men hos henne är den här konfigurationen ännu mer överdriven,
och sextondelarna klingar som trettiotvåondelar, vilket försvagar utförandet av temat i takterna 213
och 217.
86 Även V. Horowitz hade liknande problem på detta ställe.
80