Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Neuhaus använder även en del av Skrjabins föredragssätt. Exempelvis arpeggierar
han vissa ackord i takterna 124–125 och 140–142 (ex 3).
Exempel 3
takterna 124–125
Om Skrjabins spel påminner även Neuhaus sätt att spela accelerando i
kulminationer i takterna 144–146 och 212–221, vilket orsakar en panikartad
exaltation som leder till att klangen blir ful och torftig samt till att enstaka
toner faller bort.
På vissa ställen rusar Neuhaus fram. Han, i likhet med Horowitz, saknar tålamod
att lyssna på takterna 82–83 och 288–289. Det är ironiskt att Neuhaus på
samma sätt som Horowitz överdriver det upprepande motivet i takterna 345–
347 genom att spela det fyra gånger i stället för tre. Hela sonaten nr 10 framför
Neuhaus på 9.47 minuter, vilket för närvarande är det snabbaste utförandet av
denna sonat.
Sammanfattning
Trots att den konsert som Neuhaus spelade år 1938 inte i mitt tycke var den
bästa i pianistens liv är Skrjabins musikaliska anda definitivt närvarande tack
vare Neuhaus’ improvisatoriska, nästan neurotiska sätt. Det låter kanske
paradoxalt, men när man lyssnar på den här inspelningen i dag dyker den
negativa kritik som Skrjabins pianospel hade fått från hans samtida upp i
minnet. Det finns många likheter mellan denna kritik och Neuhaus’ interpretation.
Hit kan vi framför allt räkna en bristande kontroll över klangen, vilket är
orsaken till att många nyanser förbleknar och suddas ut på grund av
exekutörens överspändhet.
28