Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Rytmproblemet i takterna 32–38 löser Sofronitskij genialt enkelt. Han avslutar
första temats motiv i ritenuto och fermato och därefter fraserar han motiven i
takterna 32–36 enligt följande: 2 takter + 2 takter, med markering på ”ett”
(endast på första taktdelarna, ex 7).
Exempel 7
takter 32–38
Således hörs synkopen i takt 37 tydligt, och rytmen i takterna 37–38 blir mycket
klar.
Sofronitskij tolkar Allegro som agitato med ett drag av nervositet. Han lyckas
dölja fakturens klumplighet, som förorsakas av två asymmetriska ackompanjemang,
genom att gjuta ihop dessa till en helhet. Vi hör inte när Sofronitskij
byter positionerna i vänster hand. Det enda vi hör, är de melodiska vågorna,
som forsar uppåt och nedåt. Vågornas sista, avslutande toner försvinner så
snabbt, att örat knappt hinner uppfatta dessa (tonen ass i takterna 40 och 42
samt tonen e i takt 44).
Återigen lägger man märke till fraseringen. Tolv på varandra följande takter
(takterna 39–50) spelar Sofronitskij i ett enda andetag, som en lång sammanhängande
fras.
Det finns olika sätt att interpretera staccato i vänster hand i takterna 53–54
och 57–58. En av tolkningsfrågorna är om detta skall spelas med eller utan
pedal. Sofronitskij spelar ett lätt staccato, dock med användning av pedalen.
Intrycket av att två helt olika stoff är sammanbundna (som i takterna 51–52
och 53–54) nås genom att takterna 53–54 spelas som ett komplement till de två
föregående takterna (ex 8). Drivkraften liksom hämtas från de nyligen klingade
34