Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
några få anvisningar som exempel: ”flygande”, ”ogripbart”, ”alltmer strålande”,
”med sorgsen elegans”, ”med bedräglig ömhet”, ”med dold glädje”, ”i glad hänförelse”,
”glänsande” och så vidare. Skrjabin använde begrepp, som ”materiell
klang”, en oönskad motsats till ”minimum av materie” i klangbilden, det som
tonsättaren däremot eftersträvade, 55 ”dematerialisation av klangen” 56, ”dematerialisation
av rytmen”. 57 Hos Skrjabin uppnår musikalisk kulmination en
komplex form, i vilken klangens massivitet, det som symboliserar materien,
sedan övergår till en alltmer genomskinlig, lätt faktur som i sin tur associeras
med dematerialisationen. 58
Intressant är också Skrjabins kommentar till begreppet ”klangens berusning”
(opjanjonnost zvutjanija): ”… i klangen måste finnas en sådan berusning, då en
redan anslagen klang förändras, den förändras till följd av något psykiskt uppsving,
någon förnimmelse.” 59 Och hur underligt det än kan verka, så var det
just denna psykologiska aspekt eller kanske någon obegriplig charm, som
många av Skrjabins samtida räknade till de avsevärda kvalitéerna i hans framförande,
omöjliga att uppmätas och kodifieras i nottexten, och som bara kunde
upplevas på hans egna konserter. 60
För Skrjabin var utförandesätt oskiljbart från gestaltning av musikens innehåll.
Mer än så, den pianistiska metoden var betingad av denna gestaltning. Kanske
just denna äkta sammansmältning med hans musik, dess existentiella väsen,
var avgörande för Skrjabin. Han var medveten om att musiknotationen är
ofullkomlig och att notskriften inte exakt kan återge musikverkets klangbild och
55 ”Ack varför de spelar mina stycken med denna materiella, denna lyriska klang, som om det var
Tjajkovskij eller Rachmaninov?!… Här ska vara minimum av materien!”, citerat efter Sabaneev 1925,
s. 256.
56 ”Dessa drillar – det är dematerialisation av klangen. Allt får vingar, allt blir en uppstigning, allt förtunnas…
Dessa drillar skall spelas på ett speciellt sätt, bevingat…”, sade Skrjabin om drillar i sonat nr 10. Se
Sabaneev 1925, s. 226.
57 ”Musiken förtunnas helt, den finns nästan inte längre, kvar är bara en dematerialiserad rytm…”,
förklarade Skrjabin koden av sonat nr 10. Se Sabaneev 1925, s. 226.
58 ”- Den högsta storslagenheten – i den högsta genomskinligheten, i den högsta exaltationen… Dessa
gigantiska berg, dessa massor – allt detta är materia, men vi strävar ju efter dematerialisationen”- ur samtal
mellan Skrjabin och Sabaneev. Se Sabaneev 1925, s. 210.
59 Sabaneev 1925, s. 256f.
60 Sabaneev (1916, s. 183f) påpekade, att hos andra pianister, som spelade Skrjabins musik, ”försvann
någon nästan omärklig arom, något ömt väsen, en själ eller en astral skapelsegestalt, och ingen teknik, ofta
oändligt överlägsen Skrjabins, kunde rädda den försvinnande förtrollningen”. Se även: Bekman-Sjtjerbina,
s. 64; А. V. Ossovskij, S. V. Rachmaninov. I: Vospominanija о Rachmaninove (Moskva, 1988), volym 1, s.
363; А. N. Аleksandrov, Moi vstretji s Rachmaninovym. I: Vospomonanija о Rachmaninove (Мoskva,
1988), volym 2, s. 162–163.
20