Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
Più vivo spelas ganska livligt i takt 306. Det uppstår dock en komisk situation,
när Szidon spelar takterna 309–310, där man kan höra ett prasslande ljud som
förmodligen orsakas av byte av notsidan och som följs av en oplanerad fördröjning
i det lite nervösa framförandet av takt 310. Allt detta glöms dock
ganska snabbt eftersom de efterföljande takterna stabiliseras med detsamma. I
likhet med Vladimir Horowitz spelar Szidon alla trettiotvåondelar i vänster hand
nästan samtidigt, till exempel i takterna 314, 326–327 och 342–344 (ex 13).
Exempel 13
takt 314
Accelerando i takterna 345–347 avbryts av en kort cesur och övergår genast i pp
Moderato via ett stönande, uttrycksfullt crescendo i tenoren. Rörelsen slocknar
successivt genom poco a poco ritenuto och en stor minskning av tempot i takt
356. Ännu långsammare klingar takt 358, som övergår till en superlång fermat
med dämpande övertoner i takt 359. Efter en lång cesur mellan takterna 359
och 360 kan man höra post skriptum till takterna 360–366.
De sista fyra takterna är noggrant avlyssnade av exekutören. Efter att ha anslagit
ackordet i takt 363 tar Szidon den tredje pedalen. Han lyssnar på klangen
av hela ackordet, vilket ger intrycket, att ackordet kommer att klinga i all
evighet. Sedan spelas de sista tonerna f och c utan pedal, med ett lätt non
legato.
Sammanfattning
Trots att Szidon spelar sonat nr 10 på cirka 13.36 minuter, alltså två minuter
långsammare än Sofronitskij, upplevs Szidons framförande inte som långtråkigt.
Sonaten uppfattas som kompakt på samma sätt som den gör i Sofronitskijs
tolkning och dessutom utomordentligt orkestralt balanserad. Szidon följer
ganska noggrant de dynamiska och rytmiska anvisningarna i nottexten.
74