Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg
2.3 Inspelningar av sonat nr 10 från 70–80-talet
Under 70-talet ökade intresset för Skrjabins musik. Ett flertal pianister nöjde
sig inte med att bara spela in några enstaka sonater av Alexander Skrjabin,
utan spelade in alla de tio sonaterna. Denna trend, att spela in samlade verk,
exempelvis alla sonater av Beethoven, alla verk av Chopin, Liszt och så vidare,
är i viss mån typisk för 70-talet. Orsaken till detta är förmodligen de framsteg
som gjordes inom ljudtekniken på den tiden.
På 70-talet hade några pianister, som hör till samma 30-tals generation, spelat
in alla sonater av Skrjabin. En sådan inspelning gjorde den brasilianske pianisten
Roberto Szidon och den amerikanska pianisten Ruth Laredo (1937) år
1970. År 1971 utkom en inspelning med Skrjabins alla sonater, framförda av
engelsmannen John Ogdon. Samma år spelade Igor Zhukov (1937) från Sovjetunionen
in alla sonater av Alexander Skrjabin på skivbolaget ”Melodia”. Hans
inspelning blev tillgänglig för den breda publiken för bara några år sedan, när
den gavs ut av skivbolaget ”Note”. Igor Zhukovs landsman, en av sin generations
främsta pianister, Vladimir Ashkenazy (1937) spelade in tio sonater av
Alexander Skrjabin under åren 1972–84.
Michael Ponti från USA har inte bara alla sonater utan också alla Skrjabins
pianoverk på sina skivor. Hans inspelningar användes under en lång tid
(kanske man gör det fortfarande) som studiemedel för musikstuderande.
Inspelningarna utgör belysande exempel på de flesta ”okända” verk av
Alexander Skrjabin.
Inom ramen för detta arbete finns ingen möjlighet till en noggrann analys av
alla dessa inspelningar. Jag vill bara poängtera att de ovannämnda pianisterna,
representanter för en så kallad mellangeneration, har varit pionjärer vad gäller
interpretation av Skrjabins sonater. Å ena sidan försvårade detta deras villkor, å
andra sidan gjorde detta samtidigt mångt och mycket enklare för dem. När det
saknas äldre inspelningar som redan är utforskade och ”inskrivna i kanoner”,
det vill säga när stycken är relativt okända, brukar kritiken på eventuella
interpretationer sällan vara starkt negativ.
I denna kontext vill jag uppmärksamma de två mest intressanta interpretationerna
av Skrjabins sonat nr 10 som gjordes på 70-talet. Jag anser, att i den
64