Tendenser inom interpretationer av Alexander Skrjabins pianosonat ...

Maria Lettberg 123
och Daniel Barenboim. 97 Dessa experiment gick ut på att en dator registrerade,
laddade ner och försökte hitta ett mönster i alla förändringar av tempo, rytm,
dynamiska gradationer och pedalisering som påträffades i en aktuell inspelning.
Sedan jämförde datorn erhållna data med nottexten och ”lärde sig” att traktera
ett annat stycke av samma tonsättare med användning av utvunna principiella
nyanser.
Det är intressant, att när datorn är uppkopplad till pianot och försöker återge
musik exakt efter nottexten, ger datorns ”spel” ett obehagligt, mekaniskt klangligt
intryck. När datorn ”spelar” med stora avvikelser av nottexten, som är ”inlärda
av andra pianister” blir klangkvaliteten lite bättre än förut, men långt
ifrån ett medelmåttigt framförande. Problemet är att ett ”levande” pianospel
utmärker sig genom en så stor mängd av små avvikelser från texten, att det är
svårt för en maskin att klarlägga och återge dessa.
Man bör tillägga att en grafisk analys av olika interpreters framföranden, som
utförs av en dator som objektivt visualiserar tempo- och dynamiska aspekter på
en interpretation, är ett mycket lukrativt område inom forskning om interpretationskonst.
Men för utförandepraxis har detta ändå ingen större betydelse
tillsvidare.
Eftersom nottexten återger tonsättarens idéer inadekvat uppstår ett fenomen
inom interpretationskonsten, som kan benämnas ”interpretativ pluralism”. Det
konstnärliga musikverket transformeras, ändras, blir något annat vid varje nytt
framförande. Interpreterna läser nottexten genom den musikkultur som de lever
i. En interpretativ modell av ett musikverk inte bara ändras från en uttolkare till
en annan, utan är också betingad av de kulturella och psykologiska förhållanden
som råder inom olika epoker och som skapar den miljö i vilken detta
liksom pånyttfödda musikverk återges och tas emot.
Med stöd av alla dessa komponenter kan man dra slutsatsen att ett musikverks
öde följer utvecklingen av de interpretatoriska tendenser som finns inom den
återgivande pianokonsten. I fallet med Skrjabins musik har vi en ganska
komplicerad situation. Trots att Skrjabin ofta spelade sina egna kompositioner
på konsertscener i Ryssland och på stora scener i Paris, New York, London och
97 Se G. Widmer, S. Dixon, W. Goebl, E. Pampalk, A. Tobudic. In Search of the Horowitz Factor, Al.
Magazine 24 (3) 2003, s. 111–130 och G. Widmer, Musikalisch intelligente Computer: Anwendung in der
klassischen und populären Musik. Informatik Spektrum 28 (5) 2005, s. 363–368.