Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

Min pojke lyssnar. Jag vet att han inte förstår 100 %. Vet att han inte behärskar språket.
Petter och hans fyra getter och Ellens boll
Översättaren av sagorna Petter och hans fyra getter och Ellens boll berätta bl.a. sagor på
”Suryoyo-TV” som sänder över hela världen. Hon beskriver översättarens situation: ”Jaha,
ska vi bara få höra midyatdialekten tänker folk”, därför försöker författaren få in klassiska ord
i ett mer globalt tänkande kring språket suryoyo. Det är stor skillnad att läsa en svensk bok
och att översätta muntligt fritt, diskuterar översättaren. I den skriftliga översättningen och det
avtal som finns är man bunden till texten.
I Petter och hans fyra getter är jag tvingad att använda klassiska ord för att det ska rimma. Det är så
många – inte bara vissa barn som förstår.
Klassiska ord kommer mer och mer, menar översättaren. För att se om de är gångbara prövas
sagorna på egna barn och de barn som hon arbetar med i förskolan.
Provar på mina egna sjuåringar, sedan prövar och observerar jag mina barn på jobbet
(förskolan).
God natt Alfons Åberg
Översättaren ser stora möjligheter att göra suryoyotalande barn och deras kultur synliga
genom att arbeta med boken God natt Alfons Åberg. Hon använder, enligt Tezel (2004), en
dialektal blandning med både arabiska och klassiskt syriska influenser och söker äkta motsvarigheter
i talspråket. Genom dialog med barnen vid bibliotekets sagostunder besannas,
enligt översättarens utsago, hennes tankar om glädjen och nyttan med sagor på barnens eget
modersmål.
Tolkning
Översättarna med yrken som författare, skribent, förskolepedagog och komvuxlärare har noga
tänkt igenom hur de vill förhålla sig till språket suryoyo och till barns språk. Samtliga
översättare har suryoyo som modersmål och därmed ambitionen att vidga barnens språkperspektiv
vad gäller den assyriska/syrianska kulturen. Språket berikas av och blir språkligt
korrekt utifrån översättarnas egna erfarenheter av Midyatdialekt, bydialekt eller tillförda
element från klassisk syriska (Tezel, 2004). Debatten kring deras språkval dvs. de språkvarianter
som presenteras för barnen, är både positivt och negativt kritisk. Föräldrar och förskollärare/modersmålslärare
känner ibland att någon dialekt, (influerad av kurdiska, turkiska
eller arabiska) favoriseras och de oroas över de egna barnen eller elevernas språkutveckling.
Likaså skapas motsättningar mellan klassiska ord och ”bydialekt, ”midyatdialekt” eller
”ronnadialekt”, i sådana diskussioner. Man får en bild av de vuxnas revirtänkande eller ”mittoch-ditt”-resonemang
i en situation där barnen helt enkelt uppskattar sagorna. I barnens värld
finns inte något tydligt rätt eller fel.
Diskussionen om språkets fortlevnad är också betydelsefull. Trots att debatten även i media
ibland är negativt kritisk och hetsig, ser jag som forskare ett språkbevarande värde i detta. Ju
mer högljudd språkdiskussionen är desto mer synligt och levande ter sig språket suryoyo.
Tystnad kring språket skulle vara förödande. I en tid då alltfler av barnen och ungdomarna
saknar kontakt med familjens ursprungsort, blir kravet på att barnen ska föra språket vidare i
generationer mer beroende av samhällets syn på deras språk.
Om begreppet mångfald förs in i resonemanget blir perspektivet annorlunda. Syftet med
sagornas översättningar är ju att ge barnen möjlighet att förstå sagan, berika sitt modersmål,
29