Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

assyriska/syrianska kulturen ger barnen möjlighet att konfronteras med olika sätt att tänka och
uppfatta olika företeelser och kulturyttringar. Läsningen av barnböcker väcker frågor,
uppmuntrar till diskussion på barnens båda språk och förståelse för att det, i barnens ”värld”
helt naturligt ingår två eller flera kulturella tolkningar av samma saga. Detta styrks också i
observation av barngruppernas sagoläsning.
Med ett tvärkulturellt synsätt kan de tvåspråkiga sagorna vara ett pedagogiskt verktyg. Av
barnobservationerna framgår att barnen jämför språk och situationer (ord, uttryckssätt och sätt
att berätta) tillsammans med pedagogerna i sagostunderna. Så skulle inte ”min pappa” göra
resonerar några barn om Alfons Åbergs pappa, andra jämför olika miljöer eller sagobokens
barn med sig själva. Sagoboken blir således också lärobok, vilket framgår tydligt i
referensgruppens kommentarer, då sagan utgör underlag för kontrastiva resonemang om språk
och kultur. Viktiga kunskaper om värderingar och attityder samt kulturella referensramar
avspeglas just i ett lands barnlitteratur. Resonemanget ges stöd av forskare. Nauclér (2000 s
182) understryker barnbokens betydelse som läromedel för barn som då möter sådana
kunskaper i roliga, ”meningsfulla och estetiskt tilltalande texter och bilder”. Här vill jag
inflika att översättarna har idéer om att också översätta assyriska/syrianska sagor till svenska,
vilket de betraktar som ett viktigt led i att synliggöra det assyriska/syrianska i exempelvis ett
samhälle som Södertälje där en minoritetsgrupp så starkt dominerar i flera stadsdelar.
Ytterligare en intressant iakttagelse av kultur- och samspelsmönster är hur stilla de observerade
barnen lyssnade på sagan när den lästes eller berättades (av pedagoger) på suryoyo. Detta kan
jämföras med hur aktivt de pekade och frågade under sagoläsningen på svenska. Detta har inte enbart
att göra med att sagorna är inspelade på suryoyo, utan också med olika förhållningssätt till företeelsen
sagoläsning. Barnens agerande kan heller inte diskuteras i termer av större eller mindre intresse. För
att förklara resonemanget vill jag referera till Nauclér & Boyd (1996) i en studie av
samspelsförmågan i situationer med sagoläsning, där svenska förskollärare visade sig ha lägre
förväntningar på turkiska barn som satt tysta vid sagoläsning. De uppfattade att barnen inte förstod
sagan (då de i själva verket artigt satt och lyssnade som de gör hemma vid sagoläsning) och jämförde
då med aktivt lyssnande och samtalande ”svenska barn”. Undersökningen visade dock att det
handlade om olika samspelsmönster och att barnen i efterhand kunde återberätta sagan både på
svenska och sitt modersmål. Liknande iakttagelser av hur olika kommunikationsmönster kan
komplettera varandra finner jag i min forskning avseende assyriska/syrianska barns sagoläsning på
suryoyo och återberättande på svenska (Parszyk, 1999, 2002).
Ovan diskuteras pedagogiska förhållningssätt till tvåspråkig sagoläsning. Hur beskriver då de
olika kategorierna vuxna barnens reaktioner?
Igenkännandets glädje i barnens reaktioner
Barnens förtjusning över sagor på suryoyo är påtaglig. Alla vuxna som deltagit i sagostunderna
med de assyriska/syrianska barnen vittnar, i enkäter och intervjuer, om barnens glädje
och nyfikenhet när de hör sagorna på sitt modersmål, men också om förvåning över en sådan
oväntad företeelse som att modersmålet hamnat på ”fel plats” (Figur 3). Sagoböcker tillhör ju
annars den ”svenska” sfären i deras vardag och nu utsuddas ytterligare en etnisk gräns. Medan
pedagoger och barnkulturarbetare sammanfattar barnens reaktioner i igenkännandets glädje,
då barnen faktiskt lyssnar på sina väl kända och omtyckta sagor, använder föräldrarna uttryck
som att barnen är ”överlyckliga” eller att ”en dröm gått i uppfyllelse” att få höra sagan på sitt
språk och att de vill ”läsa mer”. Pedagogerna adderar begreppet förförståelse till barnens
reaktioner, eftersom modersmålsversionen erbjuder en djupare förståelse av en tidigare känd
72