Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

Tolkning
Med intresse iakttas barnens språkanvändning i de olika observationerna med en suryoyotalande,
en svensktalande och en observation med två pedagoger (en flerspråkig och en enbart
svensktalande). Intressant, beträffande den tvåspråkiga personalen, är att barnen vet att
exempelvis Hanna även behärskar svenska och om sagan de nyss hört är på svenska kommenterar
de ändå på suryoyo. Vända mot mig, kopplar de omedelbart över till svenska.
Resonemanget kan knytas till tidigare studier av barns språkval, där barn kodväxlar smidigt
anpassat till olika situationer och personer (jfr Parsyk, 2002, Nauclér m.fl. 1988). Både den
svenska och modersmålsversionen kommenteras på suryoyo om pedagogerna är suryoyotalande,
och på svenska med enspråkiga pedagoger, vilket kan tolkas som att det är pedagogen
i rummet som omedvetet styr barnens språkval.
Sagoläsningen är betydelsefull och barnen njuter av att få kontakt med böckernas värld.
Många berättar att de inte har så många böcker hemma. Sagan i förskolan blir då särskilt
betydelsefull, berättar pedagogerna. En kulturrelaterad iakttagelse är att barnen mer stillasittande
lyssnar på suryoyoversionen. Intressant i sammanhanget är att vi vuxna ställer frågor
och har funderingar över vilket språk barnen bäst förstår, vilket som är roligast i den tudelade
sagostunden. För barnen bildar istället sagoläsningen på två språk en helhet sagolyssnandet
där barnen inte skiljer på språken. De upplever snarare att de lyssnar på sagan två gånger. För
barnen förstärker språken varandra och ökar förståelsen av den saga de vill höra. Tolkningen
styrks av att barnen, när de tillfrågas om de ”lyssnat hemma” på sådana sagor med cd, berättar
att detta skett. Men pedagogerna förstår att de i själva verket besvarar att deras föräldrar läst
svenska sagoböcker på svenska. Det är sagan som är viktig – inte verktyget språket. Detta
förklarar det naturliga i kodväxlandet. Vid tillfällen då barnen uppmanas att jämföra de
språkliga versionerna tycker flera barn att sagan är roligare på suryoyo, vilket kan tolkas som
att sagan är lättare att förstå, alternativt att ”nyhetens behag” dominerar intrycket.
Ovan har den tvåspråkiga personalens sagostund analyserats. Anna, som enbart talar svenska,
lät barnen lyssna på suryoyoöversättningen av Alfons Åberg och uppmanade barnen att återberätta.
Därefter vidtar en dialog där barnen i ett samtal på svenska ”lär” Anna ”syrianska”
ord. Kulturella jämförelser blir spännande när barnen spekulerar i vad exempelvis deras
pappor skulle göra annorlunda om de var i Alfons pappas situation. Intressant är också att
barnen imiterar lärarens mer dialogbetonade sätt att berätta, pekande och frågande, när de
berättade på svenska, vilket inte sker när de berättar på sitt modersmål. Detta visar, enligt
språkforskare (Naucler & Boyd, 1996) att t.o.m. sagoläsning sker efter kulturbundna
kommunikationsmönster.
De rika tillfällen till kontrastiva resonemang med jämförande samtal om ”livet” och erfarenheter
i vardagens olika miljöer och i relationer till de vuxna, uppmuntras av pedagogerna.
Bokläsande ska vara meningsfullt. Kopplat till forskning om skönlitteratur finner vi belägg för
att förskole-/skolbarn bör ges möjlighet till språkutveckling genom att använda språket i olika
sammanhang kring ett meningsfullt innehåll, vilket stimuleras genom skönlitteratur som är ett
medel för lärande. Dess teman ”känner inga etniska gränser”, för det handlar ofta om ämnen
som tar upp hur det är att leva, förklarar Bråbäck & Sjöqvist (2000, s 147-148). ”Vägen från
tanke till tal är längre om man samtidigt som man formulerar sig måste uttrycka det på sitt
andraspråk.”
Den tredje varianten av observation sker med två pedagoger, varav en är flerspråkig. Intresset
är stort och barnen pekar och berättar, frågar och kommenterar alltid med ”rätt” språk vänd
50