Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

också kan uppfattas provocerande av vuxna i barnens omgivning, särskilt inom den
assyriska/syrianska kulturen.
Oro, bland vissa assyriska/syrianska vuxna, över att exempelvis ”midyatdialekt” eller ”ronnadialekt”
favoriseras, ger näring åt kritiken av språkets översättning. Här framstår en bild av
vuxenvärldens revirtänkande i ett ”mitt och ditt”-resonemang som står i skarp kontrast till
barnens glädje och uppskattning av sagorna. Av referensgruppen förskolepedagoger och
barnobservationerna framgår istället att barnen inte tänker i termer av ”rätt” eller ”fel” språk.
Barnen vill gärna jämföra språkvarianterna och lära nya ord på sitt modersmål i motsats till
vissa vuxnas uppfattningar. Tänkvärt i sammanhanget är att pedagoger och föräldrar ändå
fortsätter att diskutera språket i översättningarna i form av motsättningar, trots att de noterar
barnens glädje över sagor på suryoyo.
I ljuset av ett tvärkulturellt sätt att se på språksocialisation, med uppmärksamhet på olika
kulturmönster i barnens språkutveckling, (Obondo, 1999) förstår vi kritikernas ängslan över
översättningar till suryoyo som tidigare varit sällsynta. Kulturer varierar ju genom det sätt de
förbereder barn för språket i tal och skrift. Trots att sagorna uppskattas, förekommer en rädsla,
både för att barnen ska förlora sitt ”rätta” modersmål (familjens dialekt) och för att de inte ska
lära sig svenska om de läser sagor på suryoyo. Till saken hör att vardagens sagor som
berättats muntligt i generationer inom den assyriska/syrianska kulturen, faktiskt inte finns i
bokform, vilket aktualiserar den mångåriga diskussionen om tal kontra skrift, dvs. huruvida
det allmänt talade språket suryoyo ska skrivas ned och hur det i så fall ska ske i förskola och
skola. Barnböckernas språkbevarandeaspekt i kommande generationer är emellertid ett starkt
argument för positiva ställningstaganden i den assyriska/syrianska gruppen.
Min tolkning av pedagogens/den vuxnas bedömningar kan illustrerande sammanfattas i
dikotomier (Figur 2), där barns språk sätts mot vuxenspråk och där ett ”vi och dom”-
perspektiv markerar intolerans mot andras dialekter. De äldres språk fördöms av unga kopplat
till funderingar kring hur man faktiskt med sitt talspråk ska förhålla sig till ett ”klassiskt” sätt
att berätta sagor. Det senare resonemanget reser frågan om det över huvud taget är etiskt
försvarbart att nedskriva talspråket suryoyo, men bemöts ofta med ett språkbevarande
argument.
Figur 2: Språk och översättning diskuteras utifrån olika dikotomier.
Risken att språket suryoyo skulle upphöra ökar ju för varje generation och man kan därför
fråga sig vilken betydelse den tudelade och ofta motstridiga diskussionen i samhället och
70