Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

Föräldrarna betonar frekvent barnens förtjusning som beskrivs i termer av att barnen ”skrattar
gott”, ”är nyfikna”, ”har intresse” är ”överlyckliga” uppfattar sagan som att ”en dröm gått i
uppfyllelse” eller till och med att barnen ”blivit beroende”. Föräldrarna framhöll hur deras
barn upprepade gånger ville höra sagan. Flera har fått ”smak på” sagoformen och läst flera
eller alla de översatta böckerna.
Även kategorin barnkulturarbetare beskriver ”igenkännandets glädje” vid suryoyolyssnandet,
då sagorna är tidigare kända för barnen. Dessa informanter efterlyser dock en svensk
instruktion för de vuxna som saknar kunskaper i språket suryoyo. Bibliotekarier uppskattar
möjligheten att stimulera till bokläsande. Några bibliotekarier försöker sprida sagorna till
BVC (barnavårdscentralen) och Barn och Utbildningskontoret i sin kommun. Överlag möter
bibliotekarier och kulturarbetare flera yrkeskategorier och arbetar träget med att sprida den
tvåspråkiga barnboken. De flesta enkätsvar är från personer som inte själva talar suryoyo.
Av enkäternas samtliga kategorier framgår vissa synpunkter på inspelningarnas ljudkvalitet.
Även inläsningens pedagogiska/didaktiska betydelse kommenterades eftersom informanterna
ansåg att läsningens snabbhet eller läsarens inlevelse påverkade förståelse och lärande. En
mekanisk läsning fångar inte barnens intresse. Huruvida talet överensstämmer med barnens
språk eller ”barnens nivå” tycks vara väsentligt liksom betydelsen av att suryoyo kompletterar
det svenska språk barn inte behärskar för åldern. Vissa suryoyoord och uttryck behöver
visserligen förklaras, eftersom de uppfattades vara obegripliga för barnen, men informanterna
menar dock att just sådana situationer som föranleder samtal och jämförelser av olika
suryoyovarianter är betydelsefulla, vilket vi också finner i referensgruppens kommentarer (jfr
kap 6.) Som helhet uppfattas sagans handling nå alla barn och förståelsen fördjupas då barnen
gärna hör sagorna om och om igen.
Sagornas översättningar kommenteras också av pedagoger, barnkulturarbetare och föräldrar. I
samhället diskuteras om man kan eller ska översätta och i så fall om det kan ske även i skrift,
vilket också avspeglas i enkätsvaren. Barnets och den vuxnas språk ställs emot varandra i
spännande samtal om barnens förståelse, och talspråket kontrasteras, ofta kritiskt, mot
”klassiskt språk. Uppskattning över att barnen ”lär sig nya uttryck” genom de olika
översättningarna, framkommer i alla grupper liksom kritik över att texterna innehåller för
mycket turkiska eller arabiska. Pedagogerna i förskola och F-klass väljer noga svårighetsgrad
dvs. rätt saga för barnens ålder och utveckling, medan föräldrar som” läser” med hela
familjens barnaskara ibland upplever att språket är på ”för hög nivå” för de riktigt små eller
för enkelt för de äldre syskonen. Möjlighet att påverka barngruppens sammansättning inverkar
således också på de olika kategoriernas inställning till sagornas översättningar.
I vissa fall ogillas översättningarna för att de inte överensstämmer med familjens talade suryoyo
eller att språket bedöms för ”vuxet” (barnspråk eftersträvas) och ”stelt” eller att samma
ord upprepas ofta. Föräldrar oroar sig exempelvis över att sagan berättas på fel dialekt
exempelvis ”midyatdialekt” eller ”ronnadialekt”. De språkbevarande aspekterna sammanfattar
dock den tolerans som bemöter ”det nya” med barnböcker översatta till suryoyo. Föräldrars
glädje över att se barnen njuta av sagan och se sina barns igenkännande kroppsspråk tar ändå
överhand i föräldrarnas kommentarer. Företeelsen tvåspråkig saga är i sig en tillgång. Då kan
man stå ut med att alla ord inte är bekanta.
Sammanfattningsvis kan av förklarliga skäl föräldrars enkätkommentarer inte jämföras med
pedagogers mer professionella uttalanden. Föräldrarna ger uttryck för uppskattning snarare än
pedagogiska inlägg. De formulerar att sagorna är ”bra”, ”mycket bra” eller att de ”gillar
65