Tvåspråkig läslust - Stockholms universitet

7
OBSERVATIONER AV SAGOLÄSNING MED BARNEN
Nedan beskrivs fyra observationer med uppföljande barnintervjuer av sagostunder då barnböcker
på suryoyo används med cd-inspelat material, kombinerat med pedagogens dialog med
barnen. Vid två av observationerna var jag ”deltagande observatör”och vid två tillfällen
utfördes observationerna av förskolans personal. Vid alla tillfällen ställde den flerspråkiga
pedagogen samma (av mig fröberedda) frågor till barnen på suryoyo. Barnen ombads jämföra
sin uppskattning av sagan på suryoyo respektive på svenska och tala om vad som är lätt/svårt
med sagan på suryoyo. Vidare fick de visa i vilken omfattning de förstod sagan (exempelvis
genom att de återberättade den). Slutligen fick barnen berätta om de använde cd-materialet
hemma och om föräldrarnas inställning till att läsa sagor på suryoyo. Pedagogerna fick själva
anpassa frågeformuleringarna efter barnens ålder och mognad.
Observation 1 – Ellens boll
Vid sagotillfället var det tänkt att en grupp 1,5-2åringar skulle delta i sagostunden. Endast ett
av barnen, en flicka på 1,5 år, fanns på plats, varför Hanna (suryoyotalande) inbjöd två
fyraåriga pojkar från en annan förskoleavdelning. Flickan hade lyssnat på sagan flera gånger,
medan pojkarna aldrig hört sagan på suryoyo.
Pedagogen Hanna hade med ett paket som innehöll en röd boll. Hon berättade att öppnandet
av paketet med bollen alltid var lika spännande för barnen, som därmed fick sagans innehåll
konkret upplevt. Pojkarna sitter förväntansfulla på ”myskuddarna”, medan flickan ideligen
vill ta i paketet, öppna locket och känna på bollen. När pojkarna ser bollen i paketet förstår de
att de ska få höra sagan Ellens boll, som de tidigare hört och känner igen på svenska.
Hanna sätter på skivan och bläddrar själv fram bilderna i sagoboken. Båda pojkarna sitter
länge stilla, i början tysta och spänt lyssnande. Men allt eftersom skrattar de, nickar och pekar
på bilderna. Flickan leker med paketet och iakttar pojkarna, som för henne är nya i
situationen, men hon gör också rörelser som visar att hon känner igen och förstår sagans
innehåll. Ibland tar hon tag i boken och ”berättar” med något enstaka ord.
Efter sagolyssnandet på suryoyo, ger Hanna barnen tid att återberätta. Pojkarna berättar
tillsammans, ivrigt och fyller i varandras tal. Flickan, som är flera år yngre, bläddrar, pekar
gör rörelser och säger enstaka ord. Hanna konstaterar att alla barnen förstått sagans innehåll,
varvid lyssnandet till den inspelade svenska versionen tar vid.
Pojkarna är nu mer aktiva och kommenterar den svenska versionen ivrigt, men all
kommunikation sker på suryoyo. Flickan är nu okoncentrerad. Hon orkar inte lyssna mer,
förmodligen både för att stillasittandet blivit för långvarigt och för att det svenska talet är
svårare. Efter sagan återberättar pojkarna den igen, även nu på suryoyo. Men nu vill de båda
ha boken själv och accepterar inte att berätta tillsammans. Hanna förstärker deras berättelse
och upprepar svåra ord på suryoyo och svenska.
Barnens tillfrågas om de lyssnat på sådana sagor hemma vilket de bejakar. Men det visar sig
att de berättar om att föräldrarna lånat hem sagoböcker som de läst på svenska. För barnen
handlar det således inte om de båda språken, utan om fenomenet att läsa sagor. Ingen har lånat
47