Nr 51 - och ungdomsvetenskapliga institutionen, BUV - Stockholms ...

Ivarsson (2003) tar upp problematiken om var man själv befinner sig i relation till deaktörer som ska studeras och jag kan tydligt se att mina beslut att inte ingripa ikonfliktsituationer i hög grad var kopplad till en tidigare erfarenhet. Jag var noga atthela tiden försöka ha uppmärksamhetsfokus på barnen och kunde därför följa mångakonflikter och situationer från hur de startade till hur de kom att avslutas. Även omobservationerna tydde på att antalet konflikter var större i barngruppen vid Måsensförskola visar intervjuerna med barnen från Villa Villerkulla att det förekom konflikteräven hos dem. Under några intervjuer uttryckte barnen en viss rädsla eller ängslan förvad andra barn kunde tänkas ta sig för, om man inte var uppmärksam och trots densynbart trygga och lugna miljön kunde de alltså signalera sådana känslor i samtalen. Nuvar det ett fåtal barn som uttryckte sig i termer av rädslor, men oberoende av varandraoch i olika sammanhang. Jag anser därför att det är värt att vidare reflektera övereftersom vi vuxna inte alltid har möjlighet att veta vad barn känner och tänker i olikamiljöer.Barnens lek i denna studie skiljer sig åt i vissa avseenden när man skärskådar dengenom de olika observationerna. Barnen på Villa Villerkulla kunde leka tillsammansunder långa perioder. Ibland med smärre avbrott men lika ofta i långa leksekvenser därde formulerade strategier tillsammans som i exemplet med kanalbygget där åtta pojkartillsammans kunde samarbeta kring sitt projekt. Andra sammanhang var när en gruppbarn lekte tillsammans, och några avvek för att senare komma tillbaka och fortsättaleken som om det aldrig funnits något avbrott. Barnen på Måsen utvecklade aldrigdessa långa leksekvenser med undantag av de bägge flickorna som lagade mat i sandlådanoch hämtade påfyllning i form av blad från en näraliggande buske. Den lekenblev dock abrupt avslutad i och med pedagogens tillsägelse. Leken är det utrymme därmånga olika funktioner får plats och utvecklas men om en del barn inte förmår eller gesmöjlighet till att leka på ett konstruktivt sätt kan man ställa frågan hur de ska utvecklade många förmågor som vuxenvärlden så ivrigt eftersträvar och efterfrågar. Dit hörbland annat frågor om social kompetens och empati. I dag talar pedagoger och forskareallt mer om leken i ett lärandeperspektiv och allt mindre om lekens sociala roll ochbetydelse. Bergström (1995) poängterar dock att leken är en förutsättning för alltlärande. Barn som fått leka tillräckligt tidigt i livet klarar senare av att medvetet ta sigan olika aktiviteter och uppgifter.Förskolan är en arena för alla barn vilket ofta och gärna påpekas i såväl nya som gamlastyrdokument. Skolverkets rapport (2004) visar på en förskola i brytningstid med skildavillkor. Även denna studie visar på två olika förskolor med skilda villkor. Därför menarjag att blotta misstanken om att förskolan i dag inte förmår att ge en likvärdig grundoch likvärdiga omständigheter för barns växande och lärande är skäl nog till att vidareundersöka barns villkor på olika förskolor runt om i landet. Framför allt handlar detom barnens nuvarande livsvillkor, deras här och nu. Hur och varför skiljer siglekprocesserna åt mellan olika förskolor i ett vidare perspektiv och varför tenderarkonflikterna att överväga och dominera i det sociala samspelet på den ena förskolanMåsen, vilket verkar vara fallet avseende denna studie.När Brodin (1991) diskuterar sambandet mellan barns trygghet och barns lek menarhon att en grundförutsättning för att kunna utveckla lek i olika sammanhang är attbarnet känner en form av grundtrygghet. De flesta förskolor i dag har relativt storabarngrupper och personal uttrycker oro för att de inte längre hinner med varje enskiltbarn på ett sätt som de borde och önskar (Skolverket, 2004). Mårtensson (2004) som79