Sverigerapporten_2012

egionala strukturerna inte är fullt ut samordnade. Det pågår arbete för att förbättra
situationen. Ett exempel är den utredning om den statliga regionala förvaltningen
vars resultat ska presenteras i slutet av 2012. Syftet med utredningen är att ge
förslag på hur den statliga regionala förvaltningens utformning kan bli tydligare, mer
samordnad och ändamålsenlig. Dock berör utredningen inte kommunstrukturen,
varför problemet med liten skala på detta område kvarstår. Det har också på
grund av det lokala motstånd som uppstår visat sig vara svårt att implementera de
tidigare rekommendationer om struktursammanslagningar som framkommit. En
inspirationskälla för ambitionsnivå kan vara den danska kommunreformen som år
2007 minskade antalet kommuner från 270 till 98 stycken, samtidigt som de 13 länen
(amt) reducerades till fem regioner. Förändringen ledde till att medianstorleken på en
dansk kommun ökade från 10 700 invånare till 43 000. Som jämförelse kan nämnas
att medianstorleken på en kommun i Sverige ligger strax över 15 000 invånare.
Öka samarbetet mellan olika verksamheter. Ett annat sätt att åstadkomma förbättrad
effektivitet är samarbete mellan offentliga verksamheter. Ett exempel på detta är
det statliga servicecenter som ska starta under sommaren 2012 och som mot
en avgift ska erbjuda alla andra statliga myndigheter tjänster inom ekonomi- och
personaladministration, till exempel löneutbetalningar och fakturahantering. Syftet
är att erbjuda effektiva tjänster och sänka totalkostnaden även under nuvarande
struktur.
Möjlighet att väsentligt öka tillgången till välfärdstjänster
Baserat på vad som visat sig vara möjligt i flera goda exempel inom den offentliga
sektorn borde det vara möjligt att realisera en avsevärd ökning av produktiviteten i
sektorn. Förbättringspotentialen varierar mellan olika områden och förändringsprogram
tar olika lång tid. Med ovan beskrivna åtgärder bedömer vi det dock som realistiskt
att i hela den offentliga sektorn nå ett extra produktivitetslyft på 25-30 procent inom
en tioårsperiod, samtidigt som förmågan till kontinuerligt förbättringsarbete ökas så
mycket att produktivitetsutvecklingen därefter går (åtminstone) i takt med den privata
tjänstesektorn, det vill säga en ökning med 1,4 procent per år.
En sådan produktivitetsökning skulle kunna ge en ökad tillgång på välfärdstjänster eller
frigöra resurser motsvarande ~4-5 procent av BNP år 2030 (~140-170 miljarder kronor
vid 2010 års nivåer). Det motsvarar ~4-5 gånger kostnaden för primärvården i Sverige
och cirka dubbla kostnaden för alla grundskolor i Sverige. Om vi därtill antar att en
sänkning av inköpskostnaderna med 5-10 procent i hela den offentliga sektorn skulle
vara möjlig att uppnå fram till 2030 skulle det ge en besparing på ytterligare omkring
20-40 miljarder kronor per år i 2010 års nivåer. Tillsammans skulle dessa förbättringar
troligen kunna eliminera det signifikanta behov av skattehöjningar som SKL:s tidigare
räkneexempel visat på, samtidigt som kvalitet och omfattning skulle kunna öka.
För att närmare förstå hur den verktygslåda som har beskrivits ovan kan användas mer
konkret har vi genomfört djupdykningar inom två av de största delarna av den offentliga
sektorn: utbildning och hälso- och sjukvård.
47