Sociala meddelanden. 1939: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

ARBETSBEREDNING ÅT PARTIELLT ARBETSFÖRMÖGNA
tion och arbetsmetoder samt redovisas vissa erfarenheter och resultat av verksamheten.
Detta sistnämnda torde kanske vara av intresse, men den mera
intresserade bör söka upplysning i själva betänkandet. Här kan blott ett och
annat sägas för att illustrera vad det rör sig om.
Vad först organisationen beträffar, har det redan sagts, att hela verksamheten
är att betrakta såsom ett socialt experiment. Verksamheten har förlängts
undan för undan med ett kvartal i sänder och detta provisorium har givetvis
hindrat fasta organisatoriska anknytningar till stadens ordinarie socialvårdsorgan.
Samarbete har etablerats blott i vissa fall; arbetsberedningsbyråns
uppgift är ju att bereda arbete — icke understöd. En absolut fördomsfri
inställning gentemot varje arbetssökande och en saklig förståelse för
arbetsgivarnas ekonomiska synpunkter äro egenskaper hos föreståndaren för
arbetsberedningsbyrån, tack vare vilka arbetsberedningsverksamheten kunnat
bli framgångsrik. Ty —• och detta framhålles starkt i betänkandet — på en
individuell, personlig och saklig behandling av de arbetssökandes försörjningsproblem
måste hela verksamheten vila, om den skall kunna leda till verklig
hjälp åt arbetslösa av här ifrågavarande slag.
Kontakten med de arbetssökande knytes genom personliga besök å byrån
och anmälningen sker skriftligt å ett särskilt formulär, till vilket skola fogas
betygsavskrifter. Anmälningar från personer, som fyllt 67 år, ha icke mottagits.
På grund av undergånget straff för brott eller för t. ex. fylleriförseelser
har icke någon avvisats. Hemortsrätt i Stockholm har fordrats.
Under de personliga samtalen ha ofta råd och anvisningar kunnat lämnas
i de mest skiftande avseenden. Givetvis föreligga som regel understödsbehov.
Då dessa icke redan tillfredsställas medelst understöd av fattigvården eller
arbetslöshetskommittén, har byrån sökt att hjälpa på olika andra vägar än
de nämnda. Ett särskilt gott och värdefullt stöd har därvid lämnats av stadsmissionen
och föreningen för välgörenhetens ordnande.
Av mycket stor vikt har det befunnits vara att i arbetsberedningsverksamheten
äga biträde av en socialt kunnig läkare, för vilken det framstår såsom
huvudsak att kontrollera och upphjälpa arbetsförmågan för att förbereda patienten
till arbete och icke att skriva intyg om arbetsoförmåga för att hjälpa
honom till understöd i sysslolöshet. Allmänt sett har verksamheten vid byrån
på ett slående sätt blottat de för både enskilda och samhället ej sällan farliga
konsekvenser, vilka följa av fattigvårdslagens krav på läkarintygad arbetsoförmåga
såsom förutsättning för att en fattig människa skall få ekonomisk
samhällshjälp. Ingenstädes i denna lag står skrivet, vad som skall åligga
läkaren att göra för att förbättra arbetsförmågan hos den understödsbehövande.
Mycket skulle vara att säga på denna punkt, men frågan utredes för närvarande
av stadskollegiets s. k. understödskommitté.
Bland personer, som anvisats till en ledig plats, träffar arbetsgivaren själv
valet. Undantag utgöra de problematiska fall, vilka direkt beretts arbete av
byrån i vissa stadens verk. Det gäller här arbetslösa, vilka måste särskilt
personligt handledas vid återinpassningen i arbetet och för vilka arbetet är ett
led i sjukdomsbehandling, social omfostran etc.
85