Sociala meddelanden. 1939: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

272 SOCIALA MEDDELANDEN 1939, NR 4
Ungdomsbrottsligheten.
1937 års riksdag beslöt att hos Kungl. Maj:t anhålla om en utredning av
ungdomsbrottslighetens omfattning, dess orsaker samt utvecklingen under senare
år. Uppdrag att verkställa sådan utredning har sedermera givits åt fångvårdsstyrelsen,
vilken den 10 mars 1939 till Kungl. Maj:t överlämnat resultatet
av undersökningen. I två likalydande motioner till 1939 års riksdag (I: 227
och 11:346) anhölls, att i anslutning till denna undersökning en särskild utredning
måtte igångsättas om samhällets möjligheter att förebygga ungdomsbrottsligheten
och förhindra dess vidare spridning. Genom remiss har socialstyrelsen
anbefallts att till riksdagens första kammares första tillfälliga utskott
avgiva yttrande över denna framställning.
Fångvårdsstyrelsens utredning och socialstyrelsens den 22 mars 1939 avgivna
yttrande återges i det följande i sammandrag.
Fångvårdsstyrelsens utredning.
Ungdomsbrottslighetens omfattning och utveckling. Fångvårdsstyrelsen begagnar
vid redovisningen av brottsligheten tre indelningsgrunder, nämligen dels den
totala brottsligheten enligt allmänna strafflagen och specialförfattningarna,
vilken konstaterats genom utslag i första instans, dels strafflagsbrottsligheten,
som omfattar de personer, som genom utslag i första instans sakfällts för
brott enligt allmänna strafflagen utom för förargelseväckande beteende och
fylleri, och dels straffregisterbrottsligheten, som resulterat i straff, om vilket
anteckning skall göras i straff registret, d. v. s. i allmänhet frihetsstraff.
Beträffande den totala brottsligheten anför styrelsen bl. a., att
antalet sakfällda personer stigit från 2 059 på 100 000 av den straffmyndiga
medelfolkmängden år 1929 till 2 660 år 1935 eller med närmare 30 %. Någon
uppdelning på åldersgrupper av detta klientel har icke låtit sig göra.
Antalet personer i åldern 15—18 år dömda för strafflagsbrott steg
abnormt under världskriget eller från 561 år 1915 till 2 524 år 1918. Ett minimum
inträdde år 1922 med 361 sakfällda, en siffra, som sedan så gott som
oavbrutet stigit och 1937 uppgick till 1 263. Förloppet blir likartat, om strafflagsbrottsligheten
bland 15-—18-åringar sättes i förhållande till hela strafflagsbrottsligheten.
Det procenttal, som anger de yngsta brottslingarnas andel
i strafflagsbrottsligheten, uppgick sålunda till 4-5 år 1915 och till 14 - 6 år
1918 men sjönk därefter till 37 år 1920. De följande åren visa en så gott som
oavbruten stegring, nämligen från 6 - 4 % år 1930 till 8'4 % år 1935 och 10 # 5 %
år 1937. — Bland 15—18-åringarna har relativtalet för kvinnornas brottslighet
ökat snabbare än männens; de yngsta kvinnornas andel i hela den
kvinnliga strafflagsbrottsligheten är numera till och med större än under åren
1917 och 1918.