Sociala meddelanden. 1939: 1-6 (pdf) - Statistiska centralbyrån

Förslag om slumsanering i danska städer.
Den danske inrikesministern tillsatte i oktober 1935 en kommitté med uppgift
att undersöka bostadsförhållandena i äldre stadsdelar av danska städer,
speciellt Köpenhamn, och framlägga förslag till bestämmelser om sanering av
osunda kvarter samt förhindrande av uppkomsten av nya slumkvarter. Kommittén
avgav i november 1938 ett betänkande, vars huvuddelar här i korthet
skola refereras.
Till grund för betänkandet ligger bl. a. en intensivundersökning av Köpenhamns
»klassiska» slumdistrikt — Adelgade-Borgergadeområdet — och en
mera summarisk undersökning angående förekomsten av slumkvarter m. m. i
andra danska städer med minst 10 000 invånare.
I fråga om slumbebyggelse skiljer utredningen mellan äldre och nyare sådan.
Den äldre slumbebyggelsen (från t. ex. 16- och 1700-talen) består av
hus, som en gång mycket väl kunnat innehålla goda bostäder, men som nu äro
förfallna och ofta försämrade till följd av för många till- och påbyggnader.
I Sverige och Norge saknas praktiskt taget verkliga distrikt med äldre slum,
säger utredningen. I Danmark kunna hit räknas vissa delar av Christianshavn
och det ovannämnda Adelgade-Borgergadeområdet i Köpenhamn samt östergravområdet
i Randers, men även i detta land omfattar den äldre slumbebyggelsen
nästan enbart enstaka gator och spridda grupper av hus. I Köpenhamn
ha för övrigt de stora eldsvådorna tidigare bidragit till slumsaneringen. Den
nyare slumbebyggelsen, vilken förekommer som större eller mindre distrikt i
nästan alla storstäder, tillkom efter mitten av 1800-talet. Kvarteren kännetecknas
av höga, tätt liggande hus och jämförelsevis trånga gator. För Köpenhamns
del nämnas som exempel distrikten Vester- och Nörrebro.
De brister, som karakterisera slumbebyggelsen, sammanfattas i två huvudgrupper,
nämligen dels brister hos själva byggnaderna, varigenom hälsa och
brandsäkerhet riskeras, och dels asociala förhållanden beträffande de där boende
personerna.
Den tydligast märkbara bristen hos slumkvarteren är knappheten på ljus
och luft. Orsaken härtill ligger i regel i att tomterna äro för starkt bebyggda
och avstånden mellan husen för små. Av de c:a 200 fastigheterna i Adelgade-
Borgergadeområdet uppfyllde icke två tredjedelar lagens krav på att minst en
fjärdedel av tomten skall vara obebyggd. Tre fjärdedelar av husen hade
gårdshus. En förmildrande omständighet med detta område är emellertid, att
byggnaderna vanligen äro rätt låga. Vester- och Nörrebrokvarteren äro otvivelaktigt
sämre ställda med avseende på ljuset. I dessa senare kvarter finnas
för övrigt ett slags fastigheter, som icke minst på grund av ljus- och luftförhållandena
äro så undermåliga, att de enligt utredningen icke borde nyttjas
till bostäder. Det är de s. k. korridorhusen, där lägenheterna ligga utefter
långa gångar, som förbinda husets två trappor. Härigenom bli lägenheterna
187